Etikett: Cinemateket

En handfull filmer från Cinematekets Aprilprogram

På TheAlanSmithees har en fortsatt diskussion kring Nya Cinemateket pågått. Visserligen är det bara jag som diskuterar, men vem som helst är varmt välkommen att haka på. Precis som jag sagt fler än en gång har Cinemateket har blivit tråkigt på senaste tiden. Men det finns såklart ändå ett par filmer som jag vill tipsa om. Nedan följer en lista med fem filmer och en eller två anledningar till varför dessa bör ses.

Flickorna i Rochefort
Detta är den ultimata Demy-filmen, vilket också innebär att det är den ultimata musikalfilmen. Den är jättelång, jättestor, jätteglad och jättebra. Om ni gillar färgerna i Paraplyerna kommer ni att tappa hakan över vad Demys 70-mm-kamera fångat i Flickorna. Det gula, babyblå, rosa och orangea färgen flödar nästintill ut från bilden. Och dessutom finns här både Catherine Deneuve och Gene Kelly. En god vän till mig lade märke till att jag satt och log filmen igenom förra gången den visades. Och det kommer jag förmodligen göra nästa gång också.

Kvinna utan samvete
Barbara Stanwyck har blivit något av en favorit hos mig den senaste tiden. Och jag antar att detta ska vara hennes paradroll. Här spelar hon en lömsk blondin som grundlurar stackars Fred MacMurray. Billy Wilder visste vad bra dialog var, vilket inte bara syns i hans komedier, utan även i de lite mörkare filmerna.

Flickorna
I Vera Chytilovás Daisies verkar filmens två (kvinnliga) protagonister veta exakt vad de inte vill, men i Mai Zetterlings Flickorna vet de exakt vad de vill, och är inte rädda över att säga det heller. I detta feministiska mästerverk får mustiga män som Erland Josephson och Gunnar Björnstrand på käften av bl.a. Bibi Andersson, Harriet Andersson och Gunnel Lindblom.

Barry Lyndon
Vi vet att televisionen inte är det bästa sättet att se film på. Speciellt inte en film som enbart är ljussatt med levande ljus och/eller solljus. Nej, en sådan film ska man se på biografen. Jag hade lika gärna kunna tipsat om 2001, men Barry Lyndon har antagligen färre personer sett. Och det är något vi bör ändra på.

Eyes Wide Shut
Detsamma gäller Kubricks sista film. Nu har Eyes Wide Shut ändå ett rätt gott anseende, i alla fall i mina kretsar, men den tas sällan upp när folk snackar Kubrick. Om detta beror på Tom Cruises medverkan eller något annat vet jag inte. Men denna djupdykning i det mänskliga psyket tillhör en av mina Kubrickfavoriter. Och om man ser på hans filmografi säger det en hel del faktiskt.

Om Cinematekets Decemberprogram

November månad passerade mig som en Ferrari passerar en trehjuling. På grund av filmfestival och annat har jag inte besökt Cinemateket lika mycket som jag brukar. Men denna månad får man nog ta och passa på eftersom Cinemateket har stängt i Januari och Februari.

Denna månad kan vi, liksom vi kunde den förra månaden, njuta av två av filmkonstens champinjoner, Jim Jarmusch och Andrej Tarkovskij. Av Jarmuschs filmer rekommenderar jag främst ”Dead Man” och ”Ghost Dog”. Dessa filmer liknar inte bara Jarmuschs senaste mästerverk ”The Limits of Control” till tematik, även karaktärer, dialog (främst ”Dead Man”) och foto. Även fast ”Limits” inte handlade om U.S.A i lika stor utsträckning som dessa två filmer.

Till skillnad från ”The Limits of Control” så är de filosofiska frågeställningarna som ställs i ”Dead Man” inte så skämtsamma. Och det jag finner intressant med ”Ghost Dog” är hur den mixar kulturer som de vore ingredienser i en milkshake. Samurajkultur blandas med italienska gangsters, hip-hop och japansk litteratur.

Av de Tarkovskijfilmer som visas rekommenderar jag allt, men speciellt ”Nostalghia”, mest eftersom jag inte sett ”Stalker” (skam), och för att jag har svaga minnen av ”Spegeln”. ”Nostalghia” må vara en svår film, men den är njutbar även för den som har svårt för Tarkovskijs användande av symbolik. Det är lätt att förirra sig i landskapet som målas upp i filmen, där Erland Josephson vandrar runt och ser förvirrad ut.

Michael Haneke får även sitt ouvre visat. Av dessa vill jag tipsa om hans senaste film, ”Det Vita Bandet” som vann Guldpalmen i våras, men även om ”Dolt Hot”, Hanekes kanske mest spännande film, med en lysande Juliette Binoche i rollistan.

Av de övriga filmerna som visas vill jag lyfta fram en av mina favoritskräckisar, ”The Invisible Man”, med spektakulära specialeffekter och en historia som kanske har åldrats minst lika bra som ”Frankenstein”, men mångt mycket bättre än ”Dracula”, två av Universals andra skräckfilmer från samma period. Dessutom vill jag såklart göra er uppmärksamma på ”Scener ur ett Äktenskap” som visas i sin bombastiska helhet, med en fikapaus i mitten.

Och sist men inte minst visas även världens roligaste film, ”Duck Soup”, som förmodligen varken behöver prisas eller beskrivas, till skillnad från Petér Forgács ”Hunky Blues – The American Dream”, en film jag inte sett, men som jag längtar efter att se. Dessutom tittar regissören förbi och inleder visningen.

Sju filmer ur Cinematekets Novemberprogram man inte bör missa

Först och främst vill jag be om ursäkt för detta 6 dagar försenade inlägget. Jag har inga bra ursäkter, så jag hoppar över det och fortsätter till det mer essentiella. Nedan följer 7 filmer jag tycker man måste se.

Down by Law
Två av världshistoriens bästa musiker, John Lurie och Tom Waits spelar tillsammans med Roberto Benigni en trio som av en eller annan anledning kastas i New Orleans fängelse. Därefter följer en vild flykt där de tre filosoferar/bråkar/retas/samsas och till slut, blir vänner. Down by Law är en av Jarmuschs roligaste filmer och trots att den kanske inte är lika intressant som t.ex. Ghost Dog, tycker jag definitivt att den är en av hans bästa filmer.

Den Sjunde Kontinenten
Optimisten Michael Haneke är som vanligt lika glad i hågen när han låter en familj begå kollektivt självmord. Den Tredje Kontinenten kanske kan vara en av de dystraste filmer jag någonsin sett, dock bör Haneke få lite credd för att han här inte är lika manipulativ som han ibland kan vara.

Lola
Två av mina finaste Cinemateketstunder har jag upplevt i samband med Jacques Demys filmer, och just därför vill jag rekommendera Lola, trots att jag inte sett den.

Hiroshima min älskade
Alain Resnais samarbete med Marguerite Duras var kanske ett av filmhistoriens största genidrag, tillsammans med Resnais samarbete med Alain Robbe-Grillet, såklart. Hiroshima mon amour är en otroligt vacker och poetisk film om två av värdshistoriens hemskaste gärningar, atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Duras dialog och närbilderna på karaktärernas kroppar är två viktiga komponenter i detta mästerverk.

Fail Safe
Sidney Lumets Fail Safe släpptes nästan samtidigt som Kubricks Dr. Strangelove, vilket var mycket olyckligt. Alla strålkastare riktades mot Doktorn vilket gjorde att alltför få såg en av Lumets allra bästa filmer. Och en av Henry Fondas allra bästa filmer. Och en av Walter Matthaus allra bästa filmer.

Solaris
Jag har inte sett en enda Andrej Tarkovskijfilm på jättelänge, bortsett från Ivans Barndom som visades på Cinemateket för ett tag sedan. Dessutom är mitt minne alltför dåligt för att jag ska kunna ha något vettigt att säga om någon av Tarkovskijs filmer, därför rekommenderar jag den som jag tyckte var bäst för sisådär fyra år sedan. Men denna rekommendation står jag inte bakom, ifall någon vill ifrågasätta mig.

Atomic Cafe
Vad gör du om någon plötsligt börjar släppa atombomber på ditt hus? Detta och mycket mer får du veta om du går och ser Atomic Cafe, som är ett mycket viktigt (och mycket roligt) tidsdokument om en era som tyvärr fortfarande existerar.

Om Cinematekets Oktoberprogram

Tiden går och håret grånar. September är slut och Oktober har sin början, vilket såklart innebär en massa film på Cinemateket. Likt förra månaden visas alltför många filmer som undertecknad inte sett för att jag ska kunna skriva mer ingående om programmet. Därför följer en liten lista på några filmer bara en idiot skulle missa.

Week-end.
Ett av Jean-Luc Godards många mästerverk. Jean Yanne och Mireille Darc åker ut på en utflykt i den franska landsbygden men möts av absurda galenskaper skapade av vårt kära kapitalistiska samhälle. Vi kan bl.a. se en brinnande Emily Brontë, världens bästa bilkö och Jean-Pierre Léaud som sjunger i en telefonkiosk. Visas den 27 kl. 16:00 och den 30 kl. 18:00.

Fruktans lön.
Ingen film har någonsin fått mina så annars starka nerver att bryta samman på samma sätt som Henri-Georges Clouzot gör i Fruktans lön. Yves Montand med sällskap ska transportera nitroglycerin på en krokig grusväg. Visas den 2 kl. 18:00 och den 24 kl. 14:00.

Hyresgästen.
Polanski är uppenbart besatt av rum. Vi kan se hur rummet utgör en viktig del i många av hans filmer. Från Kniven i vattnet via Repulsion och Cul-de sac till Rosemarys baby och slutligen även i Hyresgästen, är rummet av stor vikt. I den sistnämnda filmen är rummet nästan filmens huvudroll. Polanski visar här inte bara hur utsökt han kan vara som regissör, men även som skådespelare. Visas den 20 kl. 16:00 och den 28 kl. 18:00.

Aska och diamanter.
Polanskis vän Andrzej Wajda har inte fått lika stor uppmärksamhet som den nyligen arresterade. Men under sextiotalet höll han en minst lika god klass och gjorde ett flertal mycket intressanta filmer. Aska och diamanter är en av dem, och kanske den jag tycker bäst om. En nyrestaurerad kopia visas den 13 kl. 18:00.

Apan.
Om Ruben Östlund är Plattforms stora namn så är Jesper Ganslandt Fasads stora namn. Trots att jag tycker att Östlund gör bättre filmer så tycker jag att Ganslandt är mycket intressantare. Detta beror helt och enbart på att Östlund gärna pratar sönder sina filmer, och gör det knappt värt att se dem, medan Ganslandt är mer hemlighetsfull vilket jag i vissa fall föredrar. Förhandsvisas och inleds av regissören den 18 kl. 18:00.

The unholy three.
Tod Browning kan ses som en föregångare till regissörer som Samuel Fuller eller Sam Peckinpah. Deras filmer har en hård och tuff yta, men ett innehåll som får pseudointellektuella clowner som Cameron Crowe att bli gröna i ansiktet av avund. Jag har dock inte sett The unholy three, men efter att ha läst beskrivningen och sett Brownings Freaks kunde jag inte låta bli att rikta lite uppmärksamhet åt denna film. Visas och ackompanjeras av mästerliga Matti Bye den 10 kl. 18:00.

Kelly Reichardt är en av de regissörer som jag läst mycket om men aldrig sett en film av. Andra regissörer jag har ett liknande förhållande till är Pedro Costa, Jean Eustache, Luc Moullet och Johnnie To. Jag blev därför extra glad över att Cinemateket visar tre av Reichardts filmer. Var god en god medborgare och betala dina skatter och se dessa tre filmer, det är för ditt eget och samhällets bästa.

Cinemateket: September

Cinemateket kan känna sig nöjda med deras Septemberprogram. Filmvalen var så bra att jag tvingades, av tidsbrist, välja bort filmer, istället för att välja vilka filmer jag ska se.
Eftersom detta innebär att jag inte har sett så mycket av denna intressanta buffé så kan jag självklart inte skriva om den, om jag inte gör som Christopher Hart vill säga.

Men för att ni inte ska känna er helt vilse i pannkakan så listar jag fem filmer som alla måste se från Septemberprogrammet.

Brottsligt uppsåt.
Denna film är inte alltför lätt att se, den är inte utgiven på DVD, och någon VHS-kopia har jag inte sett röken av. Många intressanta regissörer, däribland Jean-Luc Godard, Roman Polanski och Ugo Gregoretti, ligger bakom denna episodfilm från 1964.

Matti Bye väljer stumfilmer, och spelar piano till dem.
Man behöver bara kika på September- och Oktoberprogrammet för att inse att Bye har en väldigt bra filmsmak. Ta bara dessa titlar i gapet så förstår ni vad jag menar, Entr’acte, La coquille et le clergyman och Anémic cinéma.

Mannen med filmkameran.
Dziga Vertovs metafilm från 1929 är numera en klassiker. Det ska bli roligt att höra Matti Byes musik till denna film. Efter det ska jag se samma film med Michael Nymans musik. Sedan kommer jag nog ha sett nog av Filmkameramannen för minst ett år.

Sista skrattet.
F.W. Murnau var en av de största stumfilmskaparna. Han visar stor medmänsklighet trots att hans filmer är mörka och till viss del pessimistiska. Det är mer än man kan säga om förra programmets guldgosse Rainer Werner Fassbinder. Matti Bye framför musik till denna film.

Let’s get lost.
Chet Baker var en av de största jazzskaparna. Bruce Weber har gjort en fint och varmt porträtt av en åldrande och påtagligt luggsliten Baker. Bakers fina musik blir ännu sorgligare när man ser den komma från den trasiga och sorgliga karaktären som Baker tyvärr utvecklades till. Let’s get lost är min favorit av alla dokumentärfilmer om musikanter. Just för att den på ett ärligt och okrystat sätt representerar karaktären den handlar om.