Verklighetsskräcken skrämmer mest

Dagens skräckfilm är definitivt inte lik gårdagens. Monsterfilmen existerar knappt längre, den har åsidosatts till förmån för ett material vars strävan är att vara 100% autentiskt. Dagens skräckfilm hämtar inspiration från verkligheten och gestaltar de delar som nyheterna missar. Visserligen är det fortfarande underhållning vi snackar om, nästan alltid i alla fall … James Watkins visar med sin Eden Lake att underhållningsfaktorn inte är ett måste, istället gestaltas ett scenario som ligger så nära tiden att man förväntar sig att läsa om det i dagens tidning. Liksom i den aningens mer fantasieggande Ils så handlar det om barn, elaka jävla barn, ett förälskat par och sammandrabbningen dem emellan, långt ifrån civilisationen (givetvis) vid den natursköna Eden Lake. Det här är den nya tidens terrorfilm och den lämnar en besk smak i munnen.

Den enda film jag tidigare saknat på 2008 års upplaga av Sthlm Filmfestivalen var Fabrice du Welz Vinyan. Lycko mig så har de satt in den som en extravisning. Jag antar att utbudet i och med detta är komplett!

Fredrik Strage skriver om Martyrs här. Märkligt nog glömmer han bort att förklara den som Filmfestivalens bästa film, vilket den är. stockholms filmfestival

Ibland måste man kritisera kritiken

Är lite förvånad över den hårda kritik som mött actionfilmen Wanted. Så dålig är den inte, dessutom helt harmlös. Timur Bekmambetov (som tidigare gjort Night Watch och Day Watch) verkar ha haft kul på jobbet och skådisarna är ok. Visst är den bitvis dum och ofrivilligt komisk men den lyckas i alla fall med att underhålla mig i 110 min. Varför sågas den då nästan unisont? Kanske skäms man som recensent för att man lurades till att hajpa upp regissörens tidigare filmer, som är snygga men rätt tråkiga, och ser det här som en chans till payback. Eller så har man bestämt sig för att man som vuxen inte får ha kul, inte ens under futtiga 110 min … Jag spekulerar bara, det kan ju faktiskt också vara så att Wanted suger och att det är därför den får dålig kritik …

Att debatten om Fabrice du Welzs Vinyan ens tillåts existera (på den nivå den förs) är bortom mitt förstånd. Snacket rör alltså dess premiss: ett västerländskt par förlorar sin son i tsunamin (Thailand) men vägrar acceptera hans öde. Med en erfaren guides hjälp fortsätter de in i djungeln för att söka efter honom. Djupare och djupare in i djungelhelvetet drabbas de av vanvett, märkliga möten och säkert också farliga djur …

Kritiken gäller huruvida man exploaterar katastrofen eller ej. Jag har inte sett filmen ännu så det känns dumt att gå på för hårt men av förhandssnacket, trailern och storyn att döma så är Vinyan en film om sorg och sorgearbete, inte en film om tsunamikatastrofen. När sedan Henrik Arvidsson ställer dumma frågor konstruerade efter hans sätt att tolka debatten och vissa personers reaktioner så tappar man bort sig. Det blir liksom Studio S och Motorsågsmassakern för hela slanten ännu en gång: alltså en massa människor som uttalar sig negativt om en film som ingen har sett. Snälla, vänta tills att den haft premiär, ge den en ärlig chans!