Den, som jag, som redigerar på en laptop kan nog känna igen rendreringsfördrivet. Det vill säga, saker man kan göra för att slippa sitta och stirra på den stackars processmätaren som långsamt tar sig till 100%.
Dagens rendreringsfördriv blev Debatt på svtplay, där Helena Bergström debatterade det kyliga klimatet kring folklig filmkultur, som till exempel Änglagård 3.
Bergström kritiserade filmindustrins och filmrecensenternas hån och tog upp exempel om hur folket har berättat för henne hur mycket de uppskattade filmen. Så ja, även fast jag inte har sett den, är den förmodligen lika folklig som Åsa-Nisse och Änglagård 2.
Änglagård (-91) för mig som 9-åring var nog det mest vuxna jag sett; jag hade aldrig tidigare sett vuxnas nakna stjärtar och lite till.
Jag hittade den här bilden online, som verkligen visar hur den fria-människans-nakenbadande-som-rör-om-i-landsbygden blev folklig med åren. Likt Hans-Erik Dyvik Husby, som jag skrev om tidigare.
Men att en film vinner både masspublik och filmindustri är ovanligt, för de har så olika utgångspunkter.
Jag minns när jag var mindre (lite äldre än 9, men fortfarande liten) och den bästa film jag visste var Independence Day. Jag tyckte den var så bra att jag såg den två gånger på bio inom åtta dagar. Sen hittade jag recensionen i Borlänge Tidning och var bestört över att den bara fått 2 stjärnor – ”det är ju ett mästerverk!!” – och jag litade inte alls längre på mannen som recenserade filmerna i BT. Tills jag blev ännu några år äldre och insåg att min smak hade utvecklats och att jag och denne recensent (minns tyvärr inte namnet nu) faktiskt älskade samma filmer.
Tyvärr så känner jag idag att folklig kultur är som heroin. Man får sin dos och sen är man bedövad en tid framöver.
Själv behöver jag utmana mig själv att se nya saker kritiskt för att vidga mina vyer och utveckla mitt svartvita tänkande till något mer nyanserat.
Så det behövs filmrecensenter som kan nå och locka en publik att se något otippat, som de annars aldrig skulle ha haft intresse av.
Sen att språket som journalister och filmrecensenter ibland använder kan få den starkaste individen att vilja kasta in handduken/kameran/penseln etc, är något som borde tas upp med journalisthögskolan och arbetande journalister, gärna tillsammans med psykologer. För många människor blottas och kränks i dagens mediasamhälle i masshysterin om scoop och läsare, vilket är fruktansvärt.
Veckans Otippade Film jag såg var dokumentären IN THE LAND OF THE FREE… om hur tre personer associerade till The Black Panther Party blev dömda till ett mord de inte begick, i regeringens försök att vanära partiets rykte. Två av dessa, Herman Wallace och Albert Woodfox, är fortfarande inlåsta i de isoleringsceller de suttit i, i nästan 40 år nu. Den tredje mannen, Robert King, är frisläppt efter 29 år i isoleringscell (mer än hela mitt liv!) och gav en underbar Q/A efter filmen.
Jag skulle önska att en dokumentär som denna vore sedd som folklig, istället för tanklösa komedier och skönsjungande allsånger. Tänk så mycket bättre världen kunde vara om alla brydde sig om varandra istället.
Isoleringscellerna i In the Land of the Free fick mig att tänka tillbaka på Släpp fångarne loss, det är vår! Det var en film som klarade att vinna både masspublik, filmindustri och guldbagge. Men viktigast av allt, den lever kvar. I alla fall hemma hos oss på VHS.
