Män som hatar kvinnor börjar som en komedi, eller som en film med konsekvent återkommande komiska inslag. Tänk er Beck. Tänk er Persbrandt. Tänk er A-klass skådisar läsandes ett skrotat Kulturamafilmsmanus, på riktigt. Det är verkligen så dåligt. Man bara gapar … och lägger in en geléböna … och man bara gaaapar … och lägger in en till geléböna. De är så goda.
Jag tänker speciellt på en scen: Micke Nyqvist, Lena Endre, David Dencik och en fjärde skådis som jag inte kommer ihåg namnet på, skålar i Millenniums styrelserum. Allvaret infinner sig och det skall till att pratas allvar. Micke har just fått sin fängelsedom och nu måste man hantera frågan på bästa möjliga sätt. Det går inte så bra, den ena styltiga repliken korsar den andra och det är otroligt avancerat så skådisarna måste läsa innantill. Dencik fäller avgörandet, Micke blir ledsen, flyr fältet och den pinsamma stämning som nu även smittat av sig till biosalongen. Vi skäms alla (för det kan väl inte bara ha varit jag) för det vi just sett. Stora skådespelare som inte kan sitt jobb. Men ge dem fan sparken då! Män som hatar kvinnor har sina stunder men jag är övertygad om att den hade blivit så mycket bättre med en annorlunda rollbesättning, yngre, mer oetablerade, skådisar utan all denna självkärlek.
[youtube 2NmkXCSewdA]
Den bjuder jag på.