Smal Stiller i lågmäld komedi

Ben Stiller och Noah Baumbach

Ben Stiller och Noah Baumbach i Berlin.

”Greenberg” är Noah Baumbachs nya dramakomedi. Filmen har premiär senare i vår, men visas just nu på filmfestivalen i Berlin. Regissören hade med sig sina skådespelare Ben Stiller, Greta Gerwig och Rhys Ifans när han besökte den tyska huvudstaden.

Roger Greenberg (Stiller) kommer tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York under en längre tid. Han har just checkat ut från ett psykiatriskt sjukhus, och ska nu försöka få ordning på sitt liv. I Los Angeles träffar han sin brors personliga assistent Florence (Gerwig), och återupptar även kontakten med sin gamle bästis, Ivan (Ifans).

 

”Greenberg” är regissören Noah Baumbachs femte långfilm och den första som tävlar i Berlin.
Greta Gerwig
Rhys Ifans
Ben Stiller
Noah Baumbach
– Jag vet inte hur jag ska reagera på det, för jag har aldrig varit i tävlan förut, här eller någon annanstans, svarar Ben Stiller på frågan om hur det känns att filmen är med och tävlar om Guldbjörnen.

 

Lågmäld komedi
För Ben Stiller, som ofta gör fysiska komedier är det här en något annorlunda, mer lågmäld film.
– För mig var det framförallt en möjlighet att arbeta med Noah, som jag är ett stort fan av. Jag skulle göra vad han än hade skickat mig. Men det var kul att göra en film som inte är ”den där andra sorten”, säger Ben Stiller.
– Att det förutsätts att jag ska vara rolig hela tiden är jobbigt, jag tycker till med att det är jobbigt att vara rolig när jag måste vara det, tillägger han.

 

– Noah har skapat två mycket verkliga karaktärer, som brottas med olika händelser i deras liv. Det är uppenbarligen ett ganska udda par. Roger är i en fas i sitt liv där han är tvungen att fixa vissa saker, annars kommer han aldrig att göra det, säger Ben.
– Man upplever att de här karaktärerna faktiskt kan bli ihop på ett naturligt sätt, inte på ett klassikt ”filmsätt”.

 

Gick ner i vikt
Ben Stiller framträder i en något annorlunda gestalt än vi är vana att se honom, med smalare ansikte och med längre hår. Han ser ut som Keith Richards föreslår en journalist på presskonferensen.
– Vi tänkte oss Bill Wyman, säger Noah Baumbach.
– Jag gick ner lite i vikt. Noah ville att jag skulle ha en lite annorlunda framtoning. Vi bestämde att mitt hår skulle bli lite längre. Greenberg är en karaktär som inte har så stor kontroll över sin kropp, så det var något vi ville framhäva, säger Ben Stiller.
– Ben gick ner sju kilo för den här filmen, medan Greta gick upp sju kilo, säger Noah.

 

Varför är Greta Gerwigs karaktär en personlig assistent?
– Jag hade en väldigt stark idé för den här karaktären, en person som sätter andras behov framför sina egna. Då kom jag fram till att hennes jobb borde vara att serva människor och ställa upp för dem. Jag tror också att det är ett jobb som är vanligare i Los Angeles än på andra platser. Dessutom var det ett bra sätt för henne att möta Roger, säger Noah.
– När jag fick det här manuset var jag så exalterad över att läsa något av Noah Baumbach. Han väljer sina ord så noggrant. Jag visste direkt hur min karaktär var. Men till att börja med hade jag svårt att tro att jag ens var påtänkt för rollen, säger Greta Gerwig.

 

Greta och Ben hade ganska lång tid på sig att lära känna varandra innan de spelade in ”Greenberg”. Rhys Ifans kom direkt från ett annat projekt, därför fick han och Ben bara ett par dagar att bekanta sig på.
– Och vår relation skulle gå tillbaka 15-20 år i tiden. Men jag blev överväldigad över hur snabbt Rhys fick mig att känna mig bekväm med honom. Jag tror att det är hans skicklighet som skådespelare som gjorde att jag kunde tro på att vi hade den här relationen, vi hittade snabbt ett sätt att interagera med varandra.
– Processen var en fråga om att lita på varandra. Det fanns ingen tid att hänge sig åt sig själv, bara åt karaktären, tillägger Rhys.

 

Nervös biltur
Även om Ben Stiller litade fullt ut på Rhys Ifans skådespelarförmåga fanns det scener han var lite orolig för.
– Vi skulle göra några scener i bilen när Rhys körde – och Rhys kör inte. Och han kör definitivt inte i USA. Där fick tilliten verkligen en utmaning. Om du ser på filmen ser du att jag är nervös i scenen, det är inte skådespeleri, men det funkar bra för filmen.

 

Ben har också bara lovord om Greta Gerwig:
– Greta var väldigt engagerad i sin karaktär, och det inspirerade mig att ge lika mycket. Jag kände verkligen empati för karaktärerna.

 

Hör röster
På frågan om hur han arbetar med sina manus tvekar Noah Baumbach något innan han svarar.
– Varför är jag så välartikulerad när jag skriver, och inte när jag gör intervjuer? Jag hör röster helt enkelt, och försöker skriva ner dem.
Han tillåter inte mycket improvisation.
– Jag tror att det var två repliker i den här filmen som var improviserade, säger Ben.
– Folk kan nog tycka att man är en riktig idiot att casta Ben Stiller och sedan inte låta honom improvisera, säger Noah.

 

Yeah, you idiot!, säger Ben och fortsätter:
– Men seriöst, när jag gick i genom manuset med Noah kom jag med lite förslag på ändringar. När vi sedan tittade på det igen dagen efter var replikerna fortfarande de samma. Då förstod jag ganska snabbt att vi skulle spela in manuset som Noah skrivit det, ord för ord. Även om du aldrig sa det rakt ut.
Passive aggressively, säger Noah.
– Det var en bra lärdom för mig som skådespelare i hur jag skulle bli mer som karaktären, istället för att göra det lättare för mig att spela honom genom att ändra på replikerna. Det hjälpte mig att fråga mer frågor om varför han skulle säga det han säger. Det var en lycka att få göra Noahs manus och framföra replikerna ord för ord, avslutar Ben Stiller.

 

Av Esbjörn Guwallius

Familjelyckan personifierad

Josef och Jan Fares. Foto: Memfis Film

Josef Fares, ett av svensk films stora affischnamn, är tillbaka. Efter ”Zozo” och ”Leo” återvänder han dit allt började, till familjekomedin. Men den här gången är det inte hans bror Fares Fares som spelar huvudrollen utan hans far, Jan Fares. Filmen heter kort och gott ”Farsan”.

Vi ses på Hotel Rival, med en svindlande utsikt över Stockholm och Söder. Premiären av ”Farsan”, där Josef i vanlig ordning regisserar, och där Jan spelar titelrollen, stundar. Och det som slår mig direkt är den kärlek och respekt som Josef känner för sin far, för den är påtalig.
– Farsan (alltså Jan) har en helt unik kvalité som skådespelare. Han är som Joe Pesci, i till exempel ”Dödligt Vapen 3” är han hur mysig som helst, men sen i ”Maffiabröder” så är han helt livsfarlig. Precis sån är farsan, han klarar båda. I nästa film kanske han spelar den onda skurken, vem vet?

Blev en av karaktärerna
Vi har sett Jan i Josefs tidigare filmer, kanske främst i ”Jalla Jalla!” där han också spelar pappa, dock i en biroll. Jan berättar att han i hemlandet Libanon jobbade på restaurang, sju dagar i veckan, men att så fort tid fanns över så uppsökte han närmsta biograf.
– När jag sedan gick hemåt så levde jag mig in i rollerna, blev en av karaktärerna. Folk trodde nog att jag var galen, men det gjorde inte mig något.
Jan pratar en bruten svenska, men det är aldrig några problem att förstå vad han menar. Han har ett varmt och öppet kroppsspråk, och jag förstår varför Josef valt att använda sin far i sina filmer, gång på gång. För det är helt omöjligt att inte tycka om honom.
”Farsan” handlar som titeln antyder om faderskap. Aziz (karaktären som Jan gestaltar) ska precis bli farfar. Och för att göra familjelyckan total så bestämmer sig änkemannen för att barnbarnet behöver en farmor. Han måste hitta en ny fru helt enkelt, för hur svårt kan det vara? Jo, kanske lite svårare än vad Aziz tror, visar det sig. Filmen handlar om att åldras, om att vara man (ett återkommande tema i Josefs filmer), men även om att vara invandrare i Sverige. Josef förklarar det sistnämnda:

Kulturkrocken skapar humor
– Jag lägger aldrig något fokus på invandrarproblematiken, om man nu vill kalla den så, men den finns ju där ändå, automatiskt. Men mina filmer riktar sig till alla, men det finns väldigt mycket humor och igenkänning just i kulturkrocken.
Många beskriver Josef som en mästare på att skapa en bra stämning under sina filminspelningar. Han berättar att om han märker att några i teamet inte drar jämnt så är han där och försöker bryta osämjan direkt. För även om hans filmargärning givetvis är resultatinriktad så handlar också väldigt mycket även om att alla ska må bra och ha roligt under själva arbetet. ”Farsan” är inspelad under sju intensiva veckor, i Vänersborg och i Trollhättan. Och det var inga problem för far och son att jobba ihop. Josef igen:
– Jag bygger ofta mina karaktärer efter skådespelaren, och inte tvärtom. Jag sitter alltid ner och pratar länge med skådepelaren innan vi börjar filma. Så på så sätt var det egentligen inget nytt med att jobba ihop med farsan. Men jag tycker han var väldigt modig som vågade!
Jan fyller i:
– När vi filmar är jag Aziz och inte Jan. Det var Josef mycket tydlig med. När vi jobbar är vi regissör och skådespelare, inget annat. Och han är väldigt duktig Josef. Och noggrann.
Den där kärleken och respekten är tveklöst ömsesidig.

”Actionrullen”
Jag har haft förmånen att se många av de kortfilmer som Josef gjorde innan långfilmsdebuten, små actionrullar som sopade banan med konkurrensen på diverse kortfilmsfestivaler landet runt. Och det som slog mig då, och som fortfarande är väldigt uppenbart, är hur väl Josef hanterar just action. Han kommer in på ämnet själv:
– Egentligen är det jättekonstigt att jag inte har gjort den där actionrullen än, jag snackar ju om den hela tiden. Men det handlar om att jag inte har hittat en historia som jag är tillräckligt engagerad i. Ännu. För jag vet att det kommer en dag, och den dagen är värd att vänta på, det kan jag lova.
Kanske är Josef lite inne på att testa att regissera någon annans manus i framtiden. Det är ingenting han uttalar, men det är lite den känslan som jag får. Hittills har han skrivit alla sina manus själv, och gjort så med stor framgång. Just manuset till ”Farsan” skrevs dock ihop med skådespelaren och vännen Torkel Petersson. Ett litet steg i en ny riktning alltså. Så till alla manusförfattare där ute, om sitter du på nya ”Gudfadern”, kanske är det läge att slå Josef en signal nu? Och kanske får vi då även se Jan i en ny titelroll. Som ”Gudfarsan”.

Av Per Marklund

Läs även vår recension av ”Farsan”.

Plötsligt en tv-premiär

”Plötsligt igen” har premiär idag, onsdag, klockan 20:00 på SVT2. Stephan Ramstedt passade på att ringa upp Jenny Bergman, en av filmens två regissörer, för en liten pratstund. Resultatet läser ni nedan.

Ramstedt:Plötsligt igen” har visats några gånger inför publik, före tv-premiären. Hur har den mottagits?
Bergman: Den har visats på Doc Lounge, i Göteborg, Stockholm, Malmö och Lund och det har varit fantastiskt. Visningarna har varit helt fullsatta. Succé överallt! Det har varit skitkul.

Trodde ni någonstans att ”Plötsligt i Vinslöv” skulle väcka den debatt den gjorde?
– Menar du debatt eller uppmärksamhet?

Jag menar uppmärksamhet, och att folk diskuterade den så mycket?
– Nej, det trodde vi inte. Den sågs ju som en väldigt smal film, den första sändningen var klockan 22 på kvällen. Så det har varit väldigt förvånande. Det tog flera år innan man såg vad som hände, innan föreningen bildades, och att den började diskuteras.

Vad tycker du om kultföljet filmen fått?
– Det är jättekul. Men vi har mest stått bredvid och tittat på. Men det är väldigt kul såklart.

Hur mycket hade den kritik ni fick i och med den första filmen att göra med att ni ville göra en uppföljare?
– Hur skulle det höra ihop tänkte du?

Det följde väl ändå någon slags debatt om hur och varför man skulle skildra dessa människor…
– Men hur hänger det ihop? I så fall borde vi väl inte göra en uppföljare.

Men i film nummer två så vill ni väl se på hur den uppmärksamhet dessa karaktärer fick hade för konsekvenser?
– Ja, fast det kan ju inte ha något med kritiken att göra, för i så fall skulle vi välja att inte göra en film till, om vi ville akta oss för kritiken. Det var snarare uppmärksamheten – den positiva uppmärksamheten – som dessa människor fick, som gjorde att vi började fundera på om vi skulle göra en uppföljare. Men kritiken hade inget med saken att göra.

Arbetar ni vanligtvis så att Malin (Skjöld) håller i kameran och du i mikrofonen?
– Ja, så gjorde vi i ”Plötsligt igen”, men till den förra filmen anlitade vi en annan fotograf.

Hur mycket behöver ni gå in och manipulera verkligheten för att få saker att hända?
– Intressant fråga. Till den förra filmen, mindre än vad man kan tro. Vi brukar få jättemånga frågor om grillscenen och bänkscenen, men det är faktiskt bara saker som har hänt. VI har haft tur helt enkelt. Vi gör väl som alla andra dokumentärfilmare, vi sätter personer i situationer de är vana vid och ser vad som händer. Men vi manipulerar mycket mindre än du tror.

Jag tycker att det finns någon slags tendens inom svensk film att man ofta vill skildra någon slags svenskhet, oavsett om det handlar om Roy Andersson, Ruben Östlund eller mer kommersiella filmskapare. Tycker du att Vinslöv-filmerna säger något om svenskhet?
– Vi har inga sådana ambitioner. Vi har visat ”Plötsligt i Vinslöv” i Polen och då fick vi reaktionen ”Varför har ni filmat dessa gubbar, de finns ju i varenda by här?”. Men vi har inga sådana ambitioner, jag ser inget typiskt svenskt med våra filmer.

Tror ni att ni är färdiga med Vinslöv nu, eller vill ni göra någon slags Jordbro-svit, ni också?
– (skratt) Det hade varit kul, men jag tror inte det. Det hade varit för sorgligt att fortsätta, de flesta håller på att bli gamla. Men vi får se, kanske en femma i så fall, det hade varit roligare än att göra en trea.

Och följa barnen kanske?
– Äh, jag vet inte. Det har varit väldigt roligt att göra en uppföljare, att komma tillbaka och se vad som hänt. Men man kan ju inte hålla på med det hela livet.

Slutligen, vill du berätta något om ditt nästkommande projekt?
– Ja, nej det kan jag inte. Jag håller på att skicka in idéer och söka pengar. Men det har varit så mycket med alla premiärer nu så det är det enda vi har hållit på med.

Fotnot: Den första filmen ”Plötsligt i Vinslöv” kan ses på SVT Play till och med den 12 januari 2010. Där finns även uppföljaren ”Plötsligt igen” (t o m 15/1).