Kategori: Stockholms filmfestival 2009

The Magnificent Seven (och 4 andra mycket bra filmer) från Stockholm Filmfestival 2009

Nu är Stockholm Filmfestival slut för i år. De senaste tolv dagarna har jag spenderat framför silverduken eller sprungit mellan biograferna, ofta med en kaffe, banan, Marsbar eller en falafelrulle i näven. Jag har totalt sett 33 av festivalens långfilmer och nedan listar jag de 7 filmerna som jag tyckte bäst om, i bokstavlig ordning.

”Beeswax”
För dess värme.

”Fantastic Mr Fox”
För dess detaljer.

”The Girlfriend Experience”
För att den handlar om prostitution och finanskrisen. Och för att Sasha Grey är en bättre skådespelare än Julia Roberts.

”The Limits of Control”
För att det finns få filmer om konst och filosofi som kan betitla sig själva som coola. Ännu färre som den kanske coolaste filmen någonsin.

”Polytechnique”
För att den väljer att inte döma. Och för dess foto.

”Soul Power”
För att någon tog sig i kragen och klippte ihop denna film, trots att de klippte bort för mycket.

”Trash Humpers”
För att… den finns.

Jag är medveten om att min lista blev otroligt americentrisk. Jag vet inte om felet är mitt eller festivalens. Antingen tar Festivalen inte in tillräckligt mycket intressant film från andra länder än U.S.A, eller så ser jag inte tillräckligt mycket intressant film från andra länder än U.S.A. Jag tror t.ex. att ”Dogtooth” hade potential att komma med i listan, men eftersom jag inte såg den, kan jag omöjligt veta. Dessutom känns det inte rättvist att välja favoritfilmer utifrån produktionsland. Jag ser hellre filmen för vad den är, än för vart den kommer ifrån. Hur som helst så ber jag om ursäkt och ska försöka bättra mig. Som plåster på såren listar jag fyra filmer som inte kommer från U.S.A men som jag ändå tyckte väldigt mycket om.

”The Countess”
För att kropp och själ är ett.

”Fish Tank”
För dess hoppfullhet.

”The Mother”
För att Joon Ho-Bong gick tillbaka till den stil han använde i ”Memories of Murder” istället för den i ”The Host”.

”To Shoot an Elephant”
För att kameran är där den är.

Det var allt från mig. Jag hoppas att ni har läst och uppskattat min festivalrapportering samt mina recensioner. Jag hoppas även att ni har sett många bra filmer på biografen, eftersom det är något man inte kan göra var dag, om man inte går på Cinemateket såklart.

Festivalrapport nummer 10

Julie Delpy imponerade stort på mig med hennes förra film ”2 Dagar i Paris” som var den sortens film där dialogen står i fokus, lite som hos Woody Allen eller hos Joe Swanberg. Även i ”The Countess” står dialogen i fokus, men till skillnad från dialogen i hennes förra film används dialogen här för att peka ut det verbala språkets brister. Vilket vi kan se i hur karaktärerna kan uttrycka sig väl, utan att de kan uttrycka vad det är de känner.

”The Countess” är en klassisk kostymfilm. Men Delpy behöver inte kråma sig som en Kubrick för att sätta sin personliga prägel på filmen. Karaktärerna filmas ömsint i all deras stolpighet och uttryckslöshet. Och att sedan Delpy väljer att baka in Madame Bovary-syndromet, där en karaktär blir fysiskt sjuk på grund av ett brustet hjärta, passar såklart väldigt bra in i en kostymfilm som denna.

Det ska finnas en tv-serie vid namn ”The Mighty Boosh”, eller något liknande, som jag inte sett. Hur som helst så har skaparna till denna serie gjort en långfilm. ”Bunny and the Bull” handlar om en karaktär som jag personligen är stört trött på. Denna karaktär är en lite inåtvänd helyllekille som rättar till pennor om de ligger snett på skrivbordet och som harklar sig lite lätt innan de gör ett tamt försökt till att prata med en söt flicka.

Vi har sett denna karaktär väldigt många gånger och jag har uppriktigt svårt att tro att någon vid deras sinnens fulla bruk kan eller vill identifiera sig med en sådan karaktär. Men nu råkar det vara som så att den andra karaktären i filmen också är helt omöjlig att identifiera sig med. En äcklig, ständigt ätandes och vulgär tölp som inte ens en mor kan gilla. Det finns alltså inte en människa att tycka om/tycka synd om. Filmen kretsar i kort om helyllekillens problem att ta sig ur hans lägenhet av anledningar som berättas i tillbakablickar. Det finns ett fåtal roliga skämt i filmen, men oftast förstörs de av att de understryker vad som är roligt, i en misstro till publikens intelligens. Dessutom finner jag vissa karaktärer och deras kopplingar till nationalitet som något problematiska. ”Bunny and the Bull” är tillsammans med ”Precious” de två sämsta filmerna att visas på festivalen.

En av de bättre filmerna är dokumentären ”Soul Power”, som jag måste ha glömt bort att skriva om eftersom jag inte kan hitta något om den i de förra inläggen. Precis som i ”Woodstock” får vi se hur en konsert anordnas och genomförs, denna gång i Zaire år 1974, med artister som James Brown och B.B. King.

Det enda jag har att invända mot denna majestätiska dokumentär är att den är sjukt kort. En tre dagar lång festival bör resultera i mer material än de 90 minuterna filmen består av. Och det är inte bara synd att vi missar härliga nummer, utan även för att filmen är otroligt vacker, vilket inte är konstigt när man ser att Albert Maysles hade ett par fingrar med i det fotografiska spelet.

Festivalrapport nummer 9

Makhbalbafhuset fortsätter att leverera. Hana Makhbalbafs ”Green Days” handlar om sommarens val i Irak Iran. Hon korsklipper sekvenser med en teaterregissör, med scener från själva valfirandet i Teheran och bilder inspelade på mobiltelefoner vars ägare bevittnade poliskravallerna efter Mahmoud Ahmadinejads coup d’état.

Genom denna blandning av material effektiviserar Makhbalbaf något som skulle kräva mycket mer fakta och mycket mer tid för att berättas. Vi får en bild av tre problem i Iran som skulle kunna försvinna bara ett maktskifte ägde rum. Men tyvärr är censur, polisvåld och diktatur fortfarande något som måste bekämpas. Och Makhbalbaf ska såklart ha en eloge för att hon uppmärksammar dessa problem, och för sättet hon gör det på. Som en gammal lärare i samhällskunskap ofta sade medan han gjorde en konstig gest med nävarna: ”Saker och ting hänger samman”.

I ”To Shoot an Elephant” är kameran, likt Hana Makhbalbafs kamera när hon bevakar valfirandet, på plats. Men denna gången är platsen inte Teheran utan den befinner sig på Gazaremsan. Filmen följer ett gäng ambulansförare och några människorättsarbetare i deras vardag. Det spelar ingen större roll om de diskuterar med en jordbrukare eller befinner sig i ett sjukhus som bombas, kameran är på plats.

Det är såklart hemskt att se en film som denna, men att klaga är menlöst när man vet att det finns de som upplever dessa saker 24/7. Det enda jag vill klaga på är att filmskaparna väl ofta väljer att visa den sörjande föräldern som beklagar sig inför kameran. Bilder som dessa har vi, via televisionen, matats med sedan barnsben, och tyvärr besitter de inte den effekt som de borde ha. Men annars är ”To Shoot an Elephant” en riktigt vass, aktuell och modig dokumentärfilm, som inte lämnar någon oberörd.

Festivalrapport nummer 8

”Trash Humpers” är förmodligen festivalens konstigaste film. Det är en film filmad på analog video som ser ut som en hemmavideo, där fyra psykopater juckar soptunnor eller träd. Om de inte är sysselsatta med denna relativt udda sysselsättning skrattar de åt ett barn i kostym som inte lyckas kasta en basketboll genom korgen eller så misshandlar de dockor.

Det finns inget riktigt narrativ i filmen. Det är mer ”en film hittad på soptippen” som en gammal Godard skulle sagt. Det har tagit lite tid för mig att fundera ut vad fan jag tycker om ”Trash Humpers”, men nu slutligen måste jag påstå att det är en väldigt bra film. Det är förmodligen inte en film som ”säger” alltför mycket om någonting, men den erbjuder en upplevelse, och inte bara en cinematisk upplevelse, utan en upplevelse om sydstatsliv och livet självt. En upplevelse om människor som väljer att gå en annan väg, in i minsta detalj, även när det kommer till saker att humpa.

Francis Ford Coppolas ”Tetro” är dock inte lika vrickad som Harmony Korines film. Men helt vanlig är den inte heller. Här blandas opera med burlesk teater och ett svartvitt drama om brödraskap. Den superba Vincent Gallo spelar titelrollen som flytt familjelivet och befinner sig i en liten stad i Argentina när hans lillebror söker upp honom för att ta igen de tio åren de varit ifrån varandra.

Precis som ”Gudfadern” och dess uppföljare handlar ”Tetro” om familjen. Och när man ser pappakaraktären som i filmen är en stor dirigent är det svårt att inte dra likheter till familjen Coppola. Nu är jag inte jätteinsatt i deras familjehistorik, men det känns ändå som att detta måste var en av Coppolas personligaste filmer. Det finns delar i ”Tetro” som minner om Coppolas storhet, men tyvärr är de kanske lite få och de är ofta långt ifrån varandra. Men trots det är ”Tetro” en bra och intressant film. Och dessutom är den vackert fotograferad med digital teknologi och inslagen i färg som inte är tillbakablickar är en fröjd för ögat och dessutom väldigt roliga.

Årets vinnare på Stockholms filmfestival

Juryn har nu gjort sina val – här är alla vinnare på den 20:e upplagan av Stockholms internationella filmfestival. Den 7,3 kilo tunga Bronshästen för bästa film går i år till en stark berättelse om en familj där föräldrarnas önskan att skydda sina barn blir en studie i manipulation och förtryck – den grekiska filmen ”Dogtooth” av regissören Yorgos Lanthimos.

Årets jury bestod av regissören Björn Stein, producenten Olivier Guerpillon, skådespelerskan Lina Englund, filmkritikern Fionnuala Halligan och sångerskan Maria Andersson.

Nedan följer samtliga vinnare och juryns motiveringar.

Bästa film
 ”Dogtooth” av Yorgos Lanthimos
Juryns motivering: Priset för bästa film går i år till en tankeväckande och engagerande film som tar oss med ett alldeles eget filmspråk till ett mardrömslikt och metaforiskt experiment i manipulation och förtryck. Bronshästen för bästa film går till den grekiska filmen Kynodontas (Dogtooth) av Yorgos Lanthimos.

Bästa regidebut
Cary Joji Fukunaga för ”Sin Nombre”
Juryns motivering: Priset för bästa regidebut går till en sofistikerad, mogen film som uppvisar ett självklart grepp om filmens språk och en stark känsla för hur man bäst berättar en fängslande historia. Alla är i fara här, men aldrig regissören, som mästerligt hanterar alla verktyg han har tillgång till. Filmen tar sina hjältar på en lång och riskfylld resa över en kontinent och låter betraktaren följa med varje steg på vägen. Priset för bästa regidebut går till Cary Joji Fukunaga för Sin Nombre.

Bästa kvinnliga skådespelare
Mo’Nique i ”Precious”
Juryns motivering: Priset för bästa kvinnliga skådespelare går till en skådespelerska som belyser komplexiteten hos en kvinna som slits mellan begär och avsky. Med sin musikalitet, timing och känslointelligens åskådliggör hon karaktärens självbedrägeri. Priset för bästa kvinnliga skådespelare går till Mo’Nique för hennes roll i Precious av Lee Daniels.

Bästa manliga skådespelare
Edgar Flores i ”Sin Nombre”
Juryns motivering: Priset för bästa manliga skådespelare går till en skådespelare som porträtterar både en ung man och ett mycket mänskligt dilemma på ett sätt som gör ett stort intryck. Hans rollkaraktär ramlar ner i en av samhällets många fallgropar men behåller en mänsklighet som lyser igenom i varje scen han medverkar i – med minimalt antal ord, för denna karaktär är ingen pratsam typ. Vi vet att vi kommer se mer av denna Honduranske skådespelare och vi ser fram emot det. Priset för bästa skådespelare går till Edgar Flores för hans rollprestation i Sin Nombre.

Bästa manus
Eran Creevy, ”Shifty”
Juryns motivering: Priset för bästa manus går till en film som har åskådaren fastnaglad i biostolen från den allra första bildrutan. Det är en berättelse om en nedåtgående spiral som landar i ett klimax som lämnar betraktaren kippandes efter andan. Extremt väl uppbyggd med ett underbart tempo och som, trots att den filmades med mycket begränsad budget, visar att man med ett bra manus kan komma långt, och i detta fall – hela vägen till toppen. Priset för bästa manus går till Eran Creevy för Shifty.

Bästa foto
Christophe Beaucarne, ”Mr. Nobody”
Juryns motivering: Priset för bästa foto går till en film där en komplext strukturerad berättelse blir vackert skildrad. Utöver att särskilja de olika handlingarna och göra dem lättare att följa så flätar fotot dem även samman och skapar ett magiskt och extremt innovativt slutresultat som är både spektakulärt och nyskapande. Priset för bästa foto går till Christophe Beaucarne för Mr. Nobody.

Bästa musik
Krister Linder, ”Metropia”
Juryns motivering: Jameson Music Award för bästa originalmusik går i år till skaparen av ett soundtrack som på ett avgörande sätt bidrar till att skapa en unik helhetsstämning i en film som tar oss in i en alldeles egen filmvärld. Priset går till Krister Linder för musiken till Metropia av Tarik Saleh.

Bästa kortfilm
”Logorama” av François Alaux, Hervé de Crécy, Ludovic Houplain
Juryns motivering: Priset för bästa kortfilm går till en högst underhållande vansinnesfärd genom en värld av tecken som är skrämmande lik vårt eget överkommersialiserade samhälle. En innovativ och rolig film om en dystopi där varumärkena blir bokstavligen levande. Priset för bästa kortfilm går till den animerade filmen Logorama av François Alaux, Hervé de Crécy och Ludovic Houplain (H5).

FIPRESCI-juryns val

Årets jury från internationella filmkritikerförbundet FIPRESCI består av Susanne Schuetz (Tyskland), Dejan Petrovic (Kroatien) och Ann Lind Anderson (Danmark).

Bästa film enligt FIPRESCI-juryn:
”Sin Nombre” av Cary Joji Fukunaga
Det Internationella Filmkritiker-priset går till en mångfacetterad film med felfria manus-, regi- och skådespeleriprestationer. Juryn blev rörd av filmens osentimentala ton, dess subtila kärlekshistoria och regissörens originella tillvägagångssätt som väver samman flera olikartade svåra teman där fatalism möter hopp. Det är en berättelse om behovet av tillhörighet, lojalitetens pris och förändringens styrka. Det Internationella Filmkritiker-priset 2009 går till: Cary Joji Fukunagas film Sin Nombre.

Hedersomnämnande:
Det Internationella Filmkritikerfederationen ger även ett hedersomnämnande till filmen Precious av Lee Daniels för dess kompromisslösa mod att berätta en rå historia om övergrepp, med Mo’Niques enastående i rolltolkning som mamman.

Övriga priser:

Audience Award (Publikpriset):
Stockholms filmfestivals publikpris 2009 går till ”The Cove” av Louie Psihoyos

1 km film stipendiet 2009 går till:
Amanda Kernell, regissören till ”Att dela allt”
Motivering: Årets vinnare berättar med ett slagkraftigt bildspråk en historia om spänningen mellan två älskare som nått en brytpunkt i sin relation då den ena av dem vill börja leva monogamt. Med nerv och narrativt driv drar hon med oss på en emotionell resa som skakar om och berör. Att denna smärtsamma skildring samtidigt är så vacker bådar gott inför framtiden för Amanda Kernell, regissören till ”Att dela allt”, årets 1km-film stipendiat!

Hedersomnämnande 1 km film:
Jöns Mellgren, regissören till ”Den mörka ön”
Motivering: För sitt trollbindande berättande, imponerande fingertoppskänsla och förmåga att levandegöra en hel värld ur en enda mörk ö av papp, går årets hedersomnämning av 1 km film till Jöns Mellgren och hans kärlek till hantverket i Den mörka ön.

Vinnaren i ifestival:
”Pim, Pam, Pum” av Asier Urbieta och Andoni De Carlos

Stockholm Lifetime Achievement Award 2009:
Susan Sarandon erhåller 2009 års Lifetime Achievement Award med motiveringen: Från en laglös servitris till hängiven nunna – Susan Sarandon skapar karaktärer, inte roller. Reflektion, förförelse och uppror levandegör hennes alter egon och utgör hörnstenar i hennes skådespeleri. Resultatet blir mångfacetterade kvinnogestalter, där feministisk glöd och kvinnlighet möts, vilket gör henne till en perfekt mottagare av årets Stockholm Lifetime Achievement Award.

Stockholm Visionary Award 2009
Luc Besson erhåller 2009 års Visionary Award med motiveringen: Luc Besson, en renässansman som gjort outplånligt intryck i filmens värld som manusförfattare, regissör och producent. Han har obevekligt utforskat nya världar och tagit med oss på en personlig resa från underjordiska tunnelbanesystem till havets botten, från djupaste rymden och in i sagornas värld. Luc Besson är definitivt en visionary.

Rising Star 2009 – Anastasios Soulis
Skådespelaren Anastasios Soulis erhåller årets Rising Star utmärkelse som instiftats av Stockholms filmfestival och L’Oréal Paris. Juryn, som består av representanter från Svenska Filminstitutet, Film & Tv-producenterna och Teaterförbundet samt skådespelarna Marie Richardson och Gustaf Hammarsten, har utsett skådespelaren Anastasios Soulis till Rising Star 2009 med följande motivering:
”Vår skådepelare utses till Rising Star för sin förmåga att med styrka och mjukhet, därtill med ett absolut gehör, gestalta unga människors liv och drömmar. Under 2009 har vi sett denne skådespelare i så annorlunda filmer som ’De halvt dolda’ – i vilken han gör ett ruggigt porträtt av en ungdomsledare, den välmående svärsonen i ’Bröllopsfotografen’ – med det goda ’curlinglivet’ framför sig via hans roll som lillebror till storfräsaren i Johan Falk-filmatiseringarna – han som vill bli lika tuff, kall och rik som sina förebilder inom den kriminella världen – till den ytterst mjuke och osäkre vännen i ’Prinsessa’, som vinner sin självständighet under resans gång. Vi vill ha mer och längtar efter att se vår Rising Star briljera såväl i huvudroller som i nya finslipade biroller.”