En välförtjänt Teddy

The amazing truth about Queen Raquela tog hem årets Teddy på Berlinalen igår. Jag har inte sett alla andra filmer som var med och tävlade om priset, men det känns välförtjänt. Filmen, som är regisserad av isländske Olaf de Fleur Johannesson, handlar om en ung transsexuell tjej från Filippinerna som arbetar som prostituerad för att överleva. Hennes dröm är att en prins på en vit häst ska rida in och ta med henne till Paris, hennes drömstad. Istället för Paris hamnar Raquela i en fiskfabrik på Island, efter att hon blivit kontaktad av en annan transsexuell tjej från Filippinerna som råkar bo just där. Där får hon ett drägligare liv än hemma, trots att hon får jobba hårt på fabriken. Men turistvisumet varar bara i två månader…

The amazing truth… är en dramatisering baserad på en sann historia. Raquela spelar sig själv, vilket bidrar till att det ändå känns som en dokumentär. Raquela går själv rakt igenom bioduken, men även Stefan C. Schaefer gör ett riktigt bra jobb som den ”snälle” porrbolagsbossen.

Om jag ska tippa så bör The amazing truth about Queen Raquela få svensk distribution. Men som alltid är det svårt att sia. Vi får bara hoppas.

Guldkorn med Klaus Kinski

Jesus Christus Erlöser

Den 20 november 1971 gör Klaus Kinski entré på scenen i Berlins Deutschlandhalle. Han står där ensam med en mikrofon och ett oefterhärmbart ansiktsuttryck. I publiken väntar tusentals åhörare, som alla betalt tio mark, på att se och höra honom leverera monologen ”Jesus Christus Erlöser”, en text och ett projekt han har arbetat med i mer än tio års tid. Detta är, enligt Kinski,
den mest spännande historia som någonsin berättats – den om Jesus Kristus liv.

Filmen (som har världspremiär på festivalen) är ett hopklipp av inspelningar från denna kväll, sammanställda av tyske regissören Peter Geyer. Denna kväll kom inte att bli någon lätt för Klaus Kinski. På scen blir han ifrågasatt, hånad och utbuad av publiken. De anser att han är en hycklare och facist, och det blir ständiga konfrontationer mellan skådespelaren och publiken under kvällen. Slagsmål, rent utav. Kinski skrev senare i sin självbiografi om denna kväll: ”Det var precis som för två tusen år sedan. Folkmassan är lika vidrig som Fariséerna. Och de lät åtminstone Jesus tala färdigt innan de spikade upp honom på korset”.

Klaus Kinski är troligen en av vår tids mest extrema och uttrycksfulla skådespelare. Att se honom i Jesus Christus Erlöser är en riktigt speciell upplevelse. Den är inte för alla, men för dem som förstår hans storhet är det här ett guldkorn. Att filmen kommer bio i Sverige är kanske för mycket att hoppas på, men här i Tyskland går den upp på den ordinarie repertoaren i april. Passa på att se den om du är på besök. Ett annat alternativ är att se Werner Herzogs personliga porträtt av sin mångårige vän/fiende Kinski i Mein liebster Feind. Där finns ett avsnitt från kvällen i Deutschlandhalle.

Fotnot: Efter visningen (där även Klaus Kinskis son närvarade) blev det face-to-face med regissören. Ett tag var även den tillställningen på väg att bli en kopia av filmen. Om än i något mildare form.

Madonna överraskade

Jag hade inte några höga förväntningar på Madonnas regidebut Filth and wisdom när jag satte mig i biofåtöljen, aningen sömndrucken, i morse. Snacket bland filmfolket på festivalen gick ungefär ”ja, det kan ju i alla fall inte bli sämre än hennes mans filmer”. Slackertypen A.K. har flyttat till London från Ukraina för att uppfylla sin dröm om att bli en internationella stjärna. Han är sångare i bandet Gogol Bordello (som existerar även i verkligheten) och extraknäcker med att uppfylla gifta mäns drömmar, på ett aningen udda sätt. Han bor tillsammans med två tjejer, Juliette och Holly, som även de kämpar för att nå sina drömmars mål.

Mina låga förväntningar då? Jo, Madonna överträffade dem faktiskt. Filth and wisdom är inget mästerverk, men det är en både rolig och lite charmig historia som helt klart är sevärd. Skådespelaren Eugene Hutz (som spelar A.K.) drar dock mycket av lasset själv. Han är minst lika rolig här som i Everything is Illuminated (som tyvärr inte fick någon riktig biopremiär i Sverige).

Queen Raquela slog Madonna

Madonna på teve i Berlin
Madonna på teve i Berlin.

Cirkus Madonna drog in i Berlin och allt blev kaos. Jag kom i god tid till presskonferensen, en halvtimme i förväg trodde jag skulle räcka. Men där hade jag fel. Madonnas pr-folk hade sagt till festivalen att de inte fick släppa in för mycket folk på presskonferensen. Därför blev det stopp ett par meter från dörren. Trots flera övertalningsförsök gick det inget vidare, utan vi journalister blev hänvisade storbildsskärmar där presskonferens skulle visas. Ett par kvinnor som stod precis framför mig hade sitt eget sätt att försöka övertala vakten som stod i dörren att släppa in dem – de började klappa honom på armen, i hopp om att han skulle mjukna lite. Vakten föll inte till föga – han blev dock lika röd i ansiktet som hans vinröda kavaj.

Fotoblixtarna bländade rejält.
Fotoblixtarna bländade rejält.

Självklart var Madonna sen, men när hon väl kom blev fotograferna naturligtvis som galna. Först var alla vanligtvis ganska skrikiga fotografer knäpptysta (det hade nämligen pr-folket sagt att de var tvungna att vara) och det enda som lät var tusentals klick-klickljud från alla kameror. Efter några minuter kunde dock de inte hålla sig längre och började ”Madonna, look here, look here”. Pr-folkets ”hysch, hysch” hjälpte föga.

Istället för att titta på presskonferensen på storbildsteve valde jag att gå och se den isländska filmen The amazing truth about Queen Raquela. Något jag inte ångrar.

Fest och förkylning

Filmfestivalen har kommit halvvägs, vilket man bland annat märker på folk blir mer och mer förkylda. Berlin-influensan har som vanligt hunnit sprida sig ordentligt i biomörkret. I dag märker man också att stämningen är aningen förväntansfull bland journalisterna i pressloungen – Madonna kommer nämligen hit för premiären av Filth and wisdom, hennes debut som filmregissör. Presskonferens kl 17.00, återkommer med rapport.

Man hör ju på ordet film-fest-ival är det rör sig om både film och fest. Och det är snarare på festerna än filmvisningarna som man bör befinna sig om man vill lyckas i filmbranschen. Det pågår ett ständigt nätverkande och visitkortsbytande kvällarna igenom på de olika filminstitutens och filmbolagens fester. Hett rykte: Känd, bufflig hollywoodproducent skickade en limousin för att plocka upp en svensk skådespelerska han fattat tycke för, till en fest i måndags kväll (inga namn nämnda, då Film.nu inte är någon skvallercentral).

På de fester jag hittills varit på har jag pratat med producenter, regissörer, skådespelare och annat filmfolk från så skilda delar av världen som USA, Korea, Tyskland(!), Sverige, Frankrike, Israel, Finland, Norge, England … för att nämna några. Alla är väldigt öppna för att diskutera samarbeten – och det är inte bara vimmelsnack, möten på fester leder ofta till (mer seriösa) möten dagen därpå på filmmarknaden eller hotellen. Har hört talas om många intressanta projekt på gång. Mer om det vid senare tillfälle. Nu blir det en sväng till filmmarknaden innan Madonna-cirkusen drar igång.

Fotnot: Medan jag skrev det här inlägget har jag räknat till ca 36 hostar och nysningar runt omkring i loungen.