Kategori: Undersökande journalistik

Gran Torino kommer tydligen att bli Clint Eastwoods sista film som skådespelare (även om han nyligen satt detta påstående inom parentes). Ok, efter att ha sett honom i Gran Torino tycker jag att det är en utomordentligt bra idé. Clint har alltid varit en av de främsta, för mig, både framför kameran och bakom men nuförtiden känns han alltför begränsad och visst; 78 år kan begränsa vem som helst. Han övertygar helt enkelt inte längre, eller så känns det bara tröttsamt att se honom försöka spela på samma sätt som han gjorde när han var ung, och bra … Dessvärre är det inte bara hans egna prestation som skådespelare som försämras utan det verkar även vara allt annat som har med filmskapande att göra, regin sackar (skådisarna personifierar idioti till 100%) och klippningen saknar tempo (och ja, jag vet att inte Eastwood klippt filmen). Jag hade verkligen sett fram emot Gran Torino, älskade postern, uppskattade trailern. Men filmen magplaskar totalt. Det märkliga är att folk inte verkar se det som jag ser; en slagen hjälte som borde slutat efter Mystic River. Tråkigt men sant. Diskussionen pågår även på Weird Science.

Och så ett lästips. Till råga på allt en blivande klassiker.

Det kommer en tid då århundradets tv-serie skall till att utnämnas. Vilken det kommer bli är svårt att sia om, det finns ett antal kandidater. Men att Breaking Bad kommer att slåss till döden är garanterat. Efter den korta prövotidssäsongen har nu äntligen S.2 dragit igång och trots att jag bara sett två avsnitt ännu så känns det rätt säkert att framrösta Breaking Bad som årets serieupplevelse 2009. Jag höll på att säga underhållning men det känns fel, för lamt. Breaking Bad är svartare än underhållning. Varje avsnitt är av magsårskaraktär och extremt prövande. Jag var till och med osäker på om jag ville återgå till det tillstånd jag befann mig i när jag betade av S.1, men det räckte med tre minuter av S.2 avsn. 1 och jag var fast i skiten igen. Och det är lika hopplöst och underbart som förra gången. Undrar bara hur länge de kommer att kunna dra ut på Mr. Whites lungcancer …

Tänker dessutom lägga ett gott ord för Frank Henenlotter och hans Bad Biology. Frank som inte gjort någonting sedan 1992 (Basket Case 3) har nu äntligen (!) dragit sitt strå till stacken med Bad Biology, en groteskt härlig film om abnorma könsvarelser och deras sjuka, ordet ”sjuk” känns befogat i det här fallet, samliv. Välkommen tillbaka Frank! Vågar vi hoppas på en Brain Damage 2 kanske? Blink, blink.

Jag har inte skrivit på ett tag. Kände att jag höll på att bli mer digital än köttslig. Det är viktigt att hålla distansen till sitt bloggeriande. Även till sin läsarkrets skall avståndet hållas intakt. Jag är livrädd för att bli en man av folket, ni vet: åhh, där är den där bloggaren igen, tror han kan någonting om film. Häpp! Jo, integriteten är viktig. Se bara på hon den dära Blondinbella, ena sekunden en ordinär bloggare, andra sekunden är hon med i Let’s Dance och ska skriva Chic Lit. På tal om böcker så har språkelitisten Stefan Hammarén klapprat fram en mycket underhållande recension av min bok Dr. Schnaps Experimenterar i tidningen Alba. Går att läsa här. Intressant är att betyget lämnas i luften, alltså det är mycket svårt att förstå vad mannen ifråga egentligen tycker om boken (även om man i ärlighetens namn kan ana en viss negativism). Men bra är den iaf och den vandrar onekligen i samma spår som min bok, så att se den, recensionen, som något av en hyllning är väl knappast att gå överstyr.

Film också. Fick äntligen chansen att se The Poughkeepsie tapes. Skräckmockumentär i samma anda som S&Man. Polisen finner i jakten på en seriemördare, mördarens videobandssamling. På vilka han spelat in mord och andra bisarra hemskheter. Varvas med intervjuer och ”arkivfoto”. Hade inte skådespelarna vart under all kritik så hade filmen vart fantastisk, en mockumentär fungerar aldrig till 100% om inte skådisarna imponerar fullt ut, nu är den bara bra. Men mördarens privata filmer tenderar att gnaga sönder vissa nerver hos en, de är utsökt störda och vittnar om en regimässig skärpa, åt det lite mer skeva hållet.

Sist av allt en fråga: färgkorrigeras Daniel Craigs ögon? De gnistrar overkligt blått.

På fredag har Danny Boyles Slumdog Millionaire premiär. Jag tycker att det är en jäkligt bra film, faktiskt hans bästa sedan Sunshine. Som även den är förbaskat bra. Så om ni inte har ngt bättre för er så tycker jag att ni ska ta och pallra er iväg till närmsta biokomplex för en mumsig dos harmlöst Bollywoodnonsens. På fredag alltså.

Även Taken har premiär. Jag har skrivit en rolig recension av filmen, med torrtråkige Liam Neeson i huvudrollen, som ni kan läsa här på Film.nu på fredag. Jag skrattade högt tillsammans med min dator när jag skrev den, taskigt värre. Men vad ska man säga, mannen har aldrig gjort något av värde. Inte ens Woody Allen lyckade få fason på karl och då är det tyvärr kört.

Såg Werner Herzogs Encounters at the end of the world häromdagen och blev närmast lamslagen av skräck. Herzogs märkliga mässande om undergången och växthuseffekten tillsammans med otroligt vackra undervattensbilder och massiva isberg bildade en sällsynt kompott till film. Årets, än så länge, mest unika filmupplevelse.