Julie Delpy imponerade stort på mig med hennes förra film ”2 Dagar i Paris” som var den sortens film där dialogen står i fokus, lite som hos Woody Allen eller hos Joe Swanberg. Även i ”The Countess” står dialogen i fokus, men till skillnad från dialogen i hennes förra film används dialogen här för att peka ut det verbala språkets brister. Vilket vi kan se i hur karaktärerna kan uttrycka sig väl, utan att de kan uttrycka vad det är de känner.
”The Countess” är en klassisk kostymfilm. Men Delpy behöver inte kråma sig som en Kubrick för att sätta sin personliga prägel på filmen. Karaktärerna filmas ömsint i all deras stolpighet och uttryckslöshet. Och att sedan Delpy väljer att baka in Madame Bovary-syndromet, där en karaktär blir fysiskt sjuk på grund av ett brustet hjärta, passar såklart väldigt bra in i en kostymfilm som denna.
Det ska finnas en tv-serie vid namn ”The Mighty Boosh”, eller något liknande, som jag inte sett. Hur som helst så har skaparna till denna serie gjort en långfilm. ”Bunny and the Bull” handlar om en karaktär som jag personligen är stört trött på. Denna karaktär är en lite inåtvänd helyllekille som rättar till pennor om de ligger snett på skrivbordet och som harklar sig lite lätt innan de gör ett tamt försökt till att prata med en söt flicka.
Vi har sett denna karaktär väldigt många gånger och jag har uppriktigt svårt att tro att någon vid deras sinnens fulla bruk kan eller vill identifiera sig med en sådan karaktär. Men nu råkar det vara som så att den andra karaktären i filmen också är helt omöjlig att identifiera sig med. En äcklig, ständigt ätandes och vulgär tölp som inte ens en mor kan gilla. Det finns alltså inte en människa att tycka om/tycka synd om. Filmen kretsar i kort om helyllekillens problem att ta sig ur hans lägenhet av anledningar som berättas i tillbakablickar. Det finns ett fåtal roliga skämt i filmen, men oftast förstörs de av att de understryker vad som är roligt, i en misstro till publikens intelligens. Dessutom finner jag vissa karaktärer och deras kopplingar till nationalitet som något problematiska. ”Bunny and the Bull” är tillsammans med ”Precious” de två sämsta filmerna att visas på festivalen.
En av de bättre filmerna är dokumentären ”Soul Power”, som jag måste ha glömt bort att skriva om eftersom jag inte kan hitta något om den i de förra inläggen. Precis som i ”Woodstock” får vi se hur en konsert anordnas och genomförs, denna gång i Zaire år 1974, med artister som James Brown och B.B. King.
Det enda jag har att invända mot denna majestätiska dokumentär är att den är sjukt kort. En tre dagar lång festival bör resultera i mer material än de 90 minuterna filmen består av. Och det är inte bara synd att vi missar härliga nummer, utan även för att filmen är otroligt vacker, vilket inte är konstigt när man ser att Albert Maysles hade ett par fingrar med i det fotografiska spelet.
