Julie Delpy imponerade stort pÃ¥ mig med hennes förra film ”2 Dagar i Paris” som var den sortens film där dialogen stÃ¥r i fokus, lite som hos Woody Allen eller hos Joe Swanberg. Även i ”The Countess” stÃ¥r dialogen i fokus, men till skillnad frÃ¥n dialogen i hennes förra film används dialogen här för att peka ut det verbala sprÃ¥kets brister. Vilket vi kan se i hur karaktärerna kan uttrycka sig väl, utan att de kan uttrycka vad det är de känner.
”The Countess” är en klassisk kostymfilm. Men Delpy behöver inte krÃ¥ma sig som en Kubrick för att sätta sin personliga prägel pÃ¥ filmen. Karaktärerna filmas ömsint i all deras stolpighet och uttryckslöshet. Och att sedan Delpy väljer att baka in Madame Bovary-syndromet, där en karaktär blir fysiskt sjuk pÃ¥ grund av ett brustet hjärta, passar sÃ¥klart väldigt bra in i en kostymfilm som denna.
Det ska finnas en tv-serie vid namn ”The Mighty Boosh”, eller nÃ¥got liknande, som jag inte sett. Hur som helst sÃ¥ har skaparna till denna serie gjort en lÃ¥ngfilm. ”Bunny and the Bull” handlar om en karaktär som jag personligen är stört trött pÃ¥. Denna karaktär är en lite inÃ¥tvänd helyllekille som rättar till pennor om de ligger snett pÃ¥ skrivbordet och som harklar sig lite lätt innan de gör ett tamt försökt till att prata med en söt flicka.
Vi har sett denna karaktär väldigt mÃ¥nga gÃ¥nger och jag har uppriktigt svÃ¥rt att tro att nÃ¥gon vid deras sinnens fulla bruk kan eller vill identifiera sig med en sÃ¥dan karaktär. Men nu rÃ¥kar det vara som sÃ¥ att den andra karaktären i filmen ocksÃ¥ är helt omöjlig att identifiera sig med. En äcklig, ständigt ätandes och vulgär tölp som inte ens en mor kan gilla. Det finns alltsÃ¥ inte en människa att tycka om/tycka synd om. Filmen kretsar i kort om helyllekillens problem att ta sig ur hans lägenhet av anledningar som berättas i tillbakablickar. Det finns ett fÃ¥tal roliga skämt i filmen, men oftast förstörs de av att de understryker vad som är roligt, i en misstro till publikens intelligens. Dessutom finner jag vissa karaktärer och deras kopplingar till nationalitet som nÃ¥got problematiska. ”Bunny and the Bull” är tillsammans med ”Precious” de tvÃ¥ sämsta filmerna att visas pÃ¥ festivalen.
En av de bättre filmerna är dokumentären ”Soul Power”, som jag mÃ¥ste ha glömt bort att skriva om eftersom jag inte kan hitta nÃ¥got om den i de förra inläggen. Precis som i ”Woodstock” fÃ¥r vi se hur en konsert anordnas och genomförs, denna gÃ¥ng i Zaire Ã¥r 1974, med artister som James Brown och B.B. King.
Det enda jag har att invända mot denna majestätiska dokumentär är att den är sjukt kort. En tre dagar lång festival bör resultera i mer material än de 90 minuterna filmen består av. Och det är inte bara synd att vi missar härliga nummer, utan även för att filmen är otroligt vacker, vilket inte är konstigt när man ser att Albert Maysles hade ett par fingrar med i det fotografiska spelet.
