Lyckades i tisdags klämma in den första filmen i Park Chan-wooks hämndtrilogi, Sympathy for Mr. Vengeance (Boksuneun naui geot). Jag hade kanske förväntat mig lite mer men det var ändå en omskakande och underhållande upplevelse. Något som dock gjort filmen lite svårtillgänglig var att den då och då distanserar sig med sin nästintill pojkaktiva fascination för blod och våld. Fast samtidigt är det väldigt intressant att se överdrivet våld inom ramarna av en välberättad historia istället för i dåligt producerade äckelfilmer (jag vill dock inte uttala mig mer om det, då min kollega är expert på ämnet). Manuset känns genomarbetat men det gäller att hänga med i svängarna när man inte längre vilar på det stadiga amerikanska Hollywoodberättandet. Jag har märkt att narrationen är något jag ofta kommenterar i de asiatiska filmer jag sett, men det är svårt att släppa den amerikanska synen på film som jag blivit matad med sen barnsben. Hur som helst är det en mycket intressant film som ställer många frågor kring hämnd och den testar ens sympatier för huvudrollsinnehavarna mer än en gång. En bra start på trilogin och jag ser nu framemot den otroligt hyllade Old Boy.
Att se minst en film varje dag denna vecka går, som man redan vet om man känner mig, inte så bra. Men jag tänker spurta lite med mer film i helgen.
Apropå kollegor så såg jag till att inte missa Esbjörn Guwallius debut på The Voice Show. Kanske inte ett program (eller kanal) i min smak annars, men filmpratet är verkligen ett välkommet inslag i svensk TV, där annars Filmkrönikan regerar som åsiktsmaskin, och något jag kommer att titta på varje vecka (17.00 på torsdagar). Det var avslappnad stämning och intressant att lyssna på. Kul för Film.nu.
Jag håller med.