Kulturelitist, javisst!

Det slog mig häromdagen, ännu en gång, att jag är kulturelitist. Detta begrepp innefattar en viss typ av förakt för människor som, enligt mig, inte förstår sig på varken film eller litteratur (det är så långt mina kulturella referenser sträcker sig): människor som uppskattar skräp. Jag tycker inte om detta folk. Detta folk? Jo, det är ett folk: flera hundra tusen. Och de vandrar jorden likt zombies.
Som kulturelitist slipper man aldrig undan, man måste alltid vara redo: att försvara sig, att värva nya röster, att slå ner på den dumma massan. Det är vi mot dem!
Man lever ett ensamt liv, det finns inte många man kan dela sina drömmar och åsikter med. Man lever ett sorgens liv, blott tankar om ett bättre öde får en att härda ut. Ideligen störs man av majoritetens önskan om att tankspritt få slösa bort ett par timmar på nonsens. Därmed inte sagt att även jag kan omfamna trivialiteter som tex: Spindelmannen 3. Men, det måste finnas en tanke bakom beslutet och tanken måste innefatta en helhet; vad gäller en mängd olika filmer under en viss tid. Alltså: ser jag bara filmer av ett visst slag så bryts jag ned till ett stadium som liknar apans. Blandar jag däremot upp utbudets självklarheter med motsatsen så förädlar jag mitt jag och förvandlas till en bättre människa.

Klockan är mycket nu, jag känner hur min övre huvudhalva bågnar ner mot tangentbordet.