Har tagit mig an några av de filmer som det pratas (eller kommer pratas) mycket om 2007:
Blades of Glory
Har mer känts som ett nödvändigt ont efter allt prat och alla småputtriga trailers som fladdrat förbi. Jag visste att jag inte skulle älska den och trodde mig faktiskt till och med kunna avsky den rätt mycket. Men jag kunde inte avsky den. Jag tror visserligen att jag hade lagt ribban ordentligt lågt, men den har ändå något visst som man kan dra lite på smilbanden åt. Ungefär på samma korkade sätt som Dodgeball, som jag inte heller gillar men ändå kan vila ögonen på någon timme. Jag skulle aldrig rekommendera någon att se Blades of Glory, men jag blev ändå positivt överraskad. Sen har vi problemet med Jon Heder också. Jag tror faktiskt att han helt saknar talang och karisma. En inte helt lyckad kombination om man är skådespelare. Stackaren.
Superbad
Tack vare att jag har ett plastkort med Sveriges största (och snart enda?) biografkedjas initialer på kunde jag i förra veckan hämta ut två gratisbiljetter till den smaklösa lilla komedin Supersugen. Efter att ha sett trailern och hört en hel del om den i samband med Knocked Up var jag ändå ganska sugen på två timmar i mörkret med Michael Cera och Jonah Hill. Jag ångrade snabbt de tankarna och är nu lite sur över att jag brände ordet ”överidiotiskt” på 300 i ett inlägg för en tid sen. Denna film tar nämligen idiotiskt till en helt ny nivå. Det är så over the top att man inte riktigt vet vad man ska göra i biostolen. Samtidigt finns det inbäddat några riktigt gulliga scener som räddar den från att vara ett totalt bottennapp. Men den ligger ändå där och krälar och ser dum ut. Ytterligare en film ni inte behöver se.
Zodiac
Och så slutligen en film som jag verkligen har sett fram emot. David Fincher gör alltid bra filmer (enda undantaget är Panic Room som inte ens Forest Whitaker kunde rädda) så jag hade verkligen höga förväntningar på Zodiac. Och Fincher levererar, det gör han. Fast kanske inte på det sätt som vi vid det här laget vant oss vid. Formen är riktigt snygg, precis som vanligt, även om han leker betydligt mindre med den än i både Fight Club och Se7en. Rollistan är så full av kapabla skådespelare att man funderar över hur den samtidigt kan vara så välgjord och estetisk och ändå bara kosta en bit över 400 miljoner. Kan kanske bero på att Robert Downey Junior dök upp och spelade sig själv utan att ta bra betalt?
För att handla om en ökänd seriemördare är det en väldigt dialogdriven film. Men stämningen är ändå riktigt tät och spänningen håller i sig genom nästan hela filmen. Men den är för lång, vilket är ett väldigt vanligt fenomen bland många filmer idag. Under två timmar av Fincherfeeling och jag hade varit helnöjd. Två och en halvtimme och jag skruvar på mig mer än en gång. Den förblir ett hett tips för den som vill njuta av ett hyfsat intensivt thrillerdrama, som i sina bästa stunder faktiskt snuddar vid All the President’s Men, men den var inte alls den film som jag hade hört så mycket fint om och antagligen hoppats alldeles för mycket på.
