Jag har precis blivit pappa. Så allting handlar numer om min son. Hemmet har blivit lite lugnare på köpet, och man slår liksom av på tempot en hel del och sparar kraft till de stunder som han behöver oss som mest. När han sover så vilar/sover vi också. I linje med det har filmerna jag har sett den senaste tiden också varit lite mjukare, lite fånigare. Vi såg t ex Enchanted häromdagen där en fantastisk Amy Adams stjäl varenda scen. Annars trodde jag nog att Disney skulle våga bjuda på lite mer självdistans istället för självgott självrefererande. Lite rolig var den väl, men knappt sevärd.
Jag har också sett 27 Dresses och precis som i ovannämnda film så är den en person som lyser lite klarare än alla andra. Denna gång var det Katherine Heigl som övertygade med en komisk tajmning och ett väldigt nedtonat agerande. Filmen är en dussinkomedi men blir helt klart sevärd p g a Heigl. Någon som däremot förstörde en hel del var vår alldeles egen Malin Åkerman. I den här filmen påminner hon väldigt mycket om Cameron Diaz, och inte alls på något positivt sätt. Det känns som Malin djupanalyserat Camerons tidigare filmer, som The Mask och There’s Something about Mary, och imiterar varenda rörelse och varenda min. Hon t o m låter som Diaz. Efter en stund blir det otroligt enerverande och jag kunde nästan inte tänka på något annat. Det känns som att Hollywood desperat har letat efter en ny Diaz, och detta är kanske vad alla har sökt efter? Personligen tycker jag nog att det räcker med en. Men bortsett från det, och att de två manliga huvudrollsinnehavarna James Marsden (som även figurerade i Enchanted) och Edward Burns totalt saknar utstrålning, blir det en ganska älskvärd historia. När Heigl är så här bra kan hon lyfta vilken roll som helst, och nej jag är inte ett fan av Grey’s...
Det har dock blivit lite för mycket sockervaddsfilm för min del nu och jag söker nu något att rensa huvudet med. Ett projekt som vi jobbar på för tillfället är att finna någon slags lösning på hur vi ska komma iväg och se The Dark Knight på bio. Det ser dock väldigt mörkt ut just nu och det lutar mer och mer åt att vi får göra det var för sig. Bebisen – Föräldrarna 1-0.
Just idag så övervakade jag en så kallad babybio på The Rio i östra London där faktiskt The Dark Knight visades för knottingarna och deras föräldrar.
Men jag måste säga att det kändes lite etiskt fel att låta dessa små varelser ta del utav alla skrämmande ljudeffekter, grälande röster och främst av allt Jokern.
Är det så att barn under 12 månader inte kan uppfatta stämningar? Men om mamma och pappa grälar och slänger stolar i köket så gråter väl barnet? Eller är det så att de helt enkelt inte kommer att minnas deras första år? Men tänk om man ger sitt barn bestående men som sätter sig djupt begravet i barnets inre medvetande?
Själv har jag en fruktansvärd fobi för sniglar som jag aldrig har kunnat förstå var den kom ifrån.