Dokuskräcken har passerat start

Det känns som att man gått varvet runt vad gäller den dokumentära delen av skräckgenren. Vad som började så bra med Blair Witch Projekt (filmen samt marknadsföringsdelen var begåvat utfört) har nu fortlöpt till filmer som Romeros Diary of the Dead och The Zombie Diaries. Skillnaden är bara den att man inte vågar ta de oskrivna reglerna på allvar längre utan det skall experimenteras med både form och ljud.

The Blair Witch Project var simpel på alla sätt och vis, på ett sätt som verkligen fick en att tro på storyn och karaktärerna. Under filmens gång trodde man till och med, från och till, på att materialet var autentiskt (kanske mest för att man så gärna ville …). Och detta senare måste ju vara grundidén med dokuskräckgenren. Men varför då utveckla konceptet till någonting otrovärdigt och mer spelfilmsaktigt. Det enda du får då är ju på det stora hela en spelfilm med ett dokumentärt anslag som ser billig ut och som man bara irriterar sig på. I The Diary of the Dead t.ex så har man lagt på musik för att förstärka vissa scener! Visserligen förklaras effekten i filmens början av en av de överlevande men det kvittar liksom; illusionen är förstörd. Samma problem lider The Zombie Diaries av. Till det yttre en lågbudgetfilm som hade kunnat bli bra om man bara låtit den se ut och verka som en sådan, men nej, på med lite dova synthtoner och skiten är förstörd.

Det skall dock sägas att man fortfarande kan se bra dokumentär skräck som fungerar och som anstränger sig för att ge oss tittare en bild av hur verkligheten skulle kunna se ut om man var där för att bevittna ett (ruggigt) skeende. August Underground och Cloverfield (faktiskt!) är två bra exempel. Men, men, det fortsätter väl bara och snart har vi gått varvet runt igen. Kanske blir det perfekt då.