Såg The Wrestler med förutfattade meningar, men blev lyckligtvis överbevisad. Klart att den var bra, skitbra! Men med en blonderad Rourke i huvudrollen så går det ju knappast att misslyckas. Så varför tvivlade jag? Tematiken såklart. Man har sett och hört det förrut; underdogen som kämpar på, blir kär i en lika sorglig flicka (som nästan alltid strippar, horar eller både och) och samtidigt tvingas kämpa sig igenom ett träsk av traggliga familjeförhållanden. Jag förväntade mig helt enkelt ngt lite mer sofistikerat, ouppenbart, av Darren Aronofsky (PI, Requiem For a Dream, The Fountain). Men oron var obefogad och jag borde ha förstått bättre. Ibland räcker det med så lite. Visst balanserar The Wrestler stundtals farligt nära löjets gräns. Som när Rourke, med ett snett botoxleende på läpparna, väljer brottningen före kärleken, trots att han just haft en hjärtattack, och Marisa Tomei (strippan) plågat utbrister: But you’ve just had a heartattack! (eller ngt liknande). I detta avseende skulle man kunna se The Wrestler som lite av en kusin till Rourkes film (som han även manusförfattade) Homeboy. Storyn är nästan densamma som i The Wrestler om man bortser från att den handlar om boxning istället för fribrottning och att huvudkaraktären lider av skallproblem istället för hjärtproblem. Annars är den full av sentimentala ögonblick, som det ovan beskrivna, känslotrådarna skall tänjas till max och som tittare ska man fanimej känna ngt! Lite som Dancer in the Dark fast med mer action. Men om det funkar, som det ju faktiskt gör i båda dessa filmer, så är jag helt för det. Men som sagt, gränsen är skör och tunn och kräver fingertoppskänsla med honung och vanilj.