En beklagande kopp kaffe

Nu ska jag bara säga att jag inte brukar vara den som klagar (faktiskt sant), men det är en liten irritation som verkligen har legat och grott i ett par år nu som håller på att explodera.
Varför är det alltid minst en man som sitter i publiken på filmfestivaler och drar djupa suckar? Är det ett uttryck för att filmen är dålig eller att han är uttråkad? Kan man inte bara högljutt bua om man nu stör sig så väldigt eller lämna salongen i protest?
Eller är det bara att vissa män andas tyngre än andra ungefär en gång var femte minut?

Men det är ju många störiga saker som pågår i biografer världen över och som bioarbetare och filmälskare så är jag ibland lite klämd mellan dessa två roller. Jag fick i fjol ett en och en halv A4-sida långt klagomål för att jag inte hade upptäckt en person sitta och sms:a under en fullproppad visning av den senaste Batman-filmen.
Sedan det klagomÃ¥let är jag hÃ¥rdare än hÃ¥rd när det gäller mobilhantering i salongen. Men som filmälskare känner jag att jag alltid mÃ¥ste avgöra vad som är störigast – nÃ¥gon som kollar sin mobil eller jag och min ficklampa. Man kan likna det vid när nÃ¥gon viskar en kommentar till sin kompis och nÃ¥gon annan fräser ett lÃ¥ngt, utdraget och högljutt SSSSSSSSSSSHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
Då tycker jag att det senare är mycket mer irriterande.

Det var förhoppningsvis årets klagan från mig, annars så tror jag att jag gått och blivit bitter inför min nästa födelsedag.

På tal om att bli äldre så såg jag här om kvällen novellfilmen Rosenhill (regi Johan Storm & Johan Lundborg) på svt play. Vilken pensionärsrysare! Och det menar jag som en komplimang!

Jag såg precis min vän Malcolm Harts dokumentär MOLL och det var förmodligen den som fick mig att spruda åsikter. Nu menar jag inte att dokumentären var dålig, tvärtom. Det var ett helärligt porträtt av en stark kvinna som var chefsredaktör på modetidningen Nova, konstnär, alkoholist, förmögen och utsatt för övergrepp av sin pappa som barn. Vilket liv! Vilken kvinna!

Förra veckan var rätt eventfull med repetering med min skÃ¥despelare Terry Jermyn inför inspelningen i början av september samt min debut som skÃ¥dis. Jag fick äran att spela huvudrollen i Tai Shanis ’And Coffhorus Resounds: Gravastar Or Candy From Paradise’.
Jag spelade alltså Coffhorus (en kopp kaffe).

Tror ni mig inte? Här är bildbeviset (jag är den i brunt)

Publicerat av

Emie

Jag äger och driver det nystartade produktionsbolaget Happy Endings Productions Ltd som är baserat i Dalston, östra London. När jag är ledig från projekt så arbetar jag på The Rio, som är en självständig kvartersbiograf och en av Londons mest omtalade hemliga oaser.