Guillermo del Toro PRESENTERAR Barnhemmet. Jahaa, det var inte han som hade gjort filmen, inte regisserat och så. När jag först såg den skrämmande affischen på biograferna i Buenos Aires (där jag spenderade våren, billigt med bio där så det blev en hel del!) så blev jag genast väldigt sugen att se filmen och trodde att den skulle ligga lite i samma genre som Pans labyrint; hemsk verklighet blandat med sago-mystik (fast i scenen med jag-har-mina-ögon-i-mina-äckliga-händer-och-har-för-mycket-hud-och-äter-barn-varelsen så visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det var helt hysteriskt. Jag och mina vänner bara skrek och skrattade på samma gång och klängde på våra stolar. Den är helt galen den scenen. Och hon inte kommer upp ur hålet som hon måste rita själv med krita för att komma därifrån…ja ni som har sett den ni vet! Asså hjälp! Man är så uppe i varv så man är helt slut.)
Tillbaka till Barnhemmet. Den var ju inte alls så! Här snackar vi smygande skräckfilm. Den är asbra. Alltså den är helt otrolig. Och eftersom den är på spanska så visades den inte med text. Det gjorde det hela ännu läskigare tror jag. Jag som övat upp min spanska ganska bra vid den tidpunkten förstod väl i alla fall 90% av vad de sa. Det gick så pass bra eftersom det är en film med så pass långsamma och lugna dialoger. Woody Allen hade inte fungerat liksom. Men vilken film. Och jag såg den själv, och det satt ingen på min rad, och ingen framför mig. Det var riktigt creepy. Vågade knappt vända mig om efter ett tag. Var helt snurrig när jag lämnade salongen. Hade lite svårt att sova…
Man ryser, hoppar till, blir känslosam, och fängslas så totalt av denna klockrena film. Se den om ni inte gjort det. Bara se den. Fast den är ju sjukt läskig. Men ibland är det ju liksom värt det.