Nog för att seriemördare känns lite väl uttjatade, på film i alla fall, men jag måste bara rekommendera Adam Masons kortfilm Prey. Mason har ju tidigare gjort bl a Broken och Devil’s Chair tillsammans med Simon Boyes (läs min intervju med de båda herrarna här.) men i det här fallet verkar det som om han regisserat allena.
Prey bygger på fallet Robert Hansen, Alaskas första och hitills enda seriemördare, som fick en kick av att jaga … människor. Filmens dryga fem minuter känns perfekta och även sceneriet (inspelad i Norge), svepande bilder i motljus på galningen Hansen som viftar med sitt älskade gevär mot någon stackars halvnaken (i bästa fall) kvinna som kämpar på i den meterdjupa snön. Ingen har påstått att det är lätt att vara människa. Dessutom med Bon Jovis Living on a Prayer på scoret. Kolla in videon först, sedan Prey …
[youtube nE11Zrrp24I]
Motsägelsefullt. Prey är en film man tycker om men man vet inte riktigt varför. Faktum är att det känns som en reklamfilm för seriemord. Lite grann som The Warriors för gatuvåldet (eller Sökarna för den delen) Men det funkar otroligt bra! Den är dessutom lite rolig, man vet inte riktigt varför den bara är det. Ni kommer att förstå när ni sett den. Klicka här om du känner dig lockad.