Jag nämnde i ett tidigare inlägg den kvinnliga filmskaparens kamp om hennes röst, i en filmindustri där mäns berättelser om andra män är normen. Det som händer då är att vi kvinnliga bildberättare försöker anpassa våra historier för att visa att vi visst är dugliga filmskapare, genom att fortsätta göra filmer om män.
Jag såg igår Susanne Biers film Hævnen. En väldigt bra film. Men som tyvärr inte ens lever upp till den första av de tre enkla regler som utgör The Bechdel Test:
1) Finns det mer än två kvinnliga karaktärer (karaktärer med namn, inte statister med repliker)
2) Som pratar med varandra…
3) … om något annat än män
Här finns ett litet klipp som gjorde mig uppmärksam på hur stort detta problem är i dagens populärkultur, där kvinnor, bokstavligt talat, spelar en väldigt liten roll.
Frågan är om Biers film hade varit lika framgångsrik om den istället hade handlat om två flickor, en kvinna och en man? Hade världens jury och publik fortfarande hyllat den, trots det okonventionella formatet att underrepresentera män? Det underliga är ju att vi kvinnor är fullständigt vana med att ständigt vara underrepresenterade i samtliga sammanhäng, men inget frågesätter det. (Exempel: nya idoljuryn. Fyra påskägg, ett med peruk. Vilken mångfald!)
Problemet jag har med detta är att jag själv har gjort misstaget att göra väldigt många filmer om just män. Jag levde med någon slags ide om att mina karaktärer var könsneutrala, vilket ingenting är. Inte ens Barbapappa eller Mumintrollen, som båda är könlösa figurer, är könsneutrala.
Men just nu pågår en satsning att utplåna hur kön, klass, hbtq, funktionsnedsättning och etnicitet skildras i svensk film, genom att alla tillsammans skickar in normbrytande ansökningar till Svenska Filminstitutet på samma dag. Detta för att visa dem att vi finns och samtidigt med hoppet att flera av filmerna får stöd så att mediebilden kan skildra samhället som det faktiskt ser ut och påverka det i en roligare riktning.
Var med och forma den svenska nya vågen av filmhistoria du också.