Revolutionary Road handlar om Frank och April, två stora drömmare med ännu större planer. De flyttar ihop och provar på familjelyckan i ett idyllisk samhälle. Men det visar sig snart att det inte finns en uns av något idylliskt med deras förhållande, och att allt de bygger sin relation på består av större och mindre lögner.
I sin allra bästa stunder handlar filmen om någon slags autenticitet, om vad som egentligen är meningen med livet och hur bilden, och illusionen, av lycka kan se ut. Regissör Sam Mendes behandlar detta ämne med ett fast grepp och släpper aldrig den tråden för att istället överanalysera eller komplicera historien. Det blir dock i samma andetag filmens stora fall, då just den röda tråden blir alltför tydlig, vilket resulterar i att kommande scener blir så självklara att all slags spänning och entusiasm sakta men säkert försvinner. Vi får några få blixtrande scener, mycket tack vare en självlysande Michael Shannon (John), men narrativet stegrar inte. De skriker högre men volymen ökar inte, om du så vill.
Det är långt ifrån en unik film med hantverket, som alltid med Mendes, är gediget. Barnen, som är de verkliga bovarna i dramat, skymtar enbart förbi i periferin och det om något är en spännande infallsvinkel. Att den egentliga roten till deras olycka inte finns där för att beskyllas för något, utan hela tiden enbart är osynligt närvarande som det man bör älska mest av allt, men som ändå har krossat så många av ens planer. Och detta utan att förmedla en enda replik av vikt.
Så ambitionerna är verkligen goda, och allt faller tryggt på sin plats tillslut, men det räcker ändå inte riktigt till. Tänk att få vistas mitt i ett gräl mellan två människor för att endast genom tillbakablickar få ta del av fragmentariska bitar av hur det en gång var, hur de träffades, var nykära, flyttade ihop och bildade familj. Att få ta del av det som drömska frizoner mitt i det brutala grälet. Det låter som en fantastisk film, tyvärr är det inte vad vi bjuds på denna gång.