Mina favoritfilmer, just nu: Almost Human, Manhunt, All the Colors of the Dark, CQ och Pusher 2. Samt, såklart, Farväl Falkenberg. Jag har nog aldrig tidigare blivit så berörd av en film! Den tog tag i just den där delen hos mig själv som jag så länge velat släppa, nämligen barndomen, och klämde åt; hårt men samtidigt kärleksfullt. Redan i det inledande badet ramlade minnena över mig och integrerades in i själva filmupplevelsen. Samtidigt förstår jag dem som hatar den, kan man inte fylla i de blanka luckorna själv så ter den sig nog oerhört pretentiös och naturromantiskt svulstig. Det är alltså en film som man halvt om halvt gör själv. Vilken grej!
Förresten: postern till Hostel 2 slår en del rekord, vilka är svårt att säga men kommer man att se filmen? JAAAA!
Vad är det med låtsasvåld som verkar realistiskt som är så bra? Nutidens trend, inom skräckgenren, verkar vara att driva allting lite längre, våga visa mer, bli äkta! Bland dessa neo filmer finner vi bl a: Wolf Creek, Motorsågsmassakern (nyinspelningen) och Hostel. Men även sanna ess, dock lite mer underground, som August Underground, Slaughtered Vomit Dolls och Neighborhood Watch. Jag kommer ihåg när scenen utgjordes av filmer som Bad Taste, Brain Dead och Re-Animator, då det istället handlade om att överdriva effekter och scenerier så mycket att man skrattade åt dem istället. Vad hände? Är samhället så annorlunda att det krävs en radikal förändring inom filmindustrin? Handlar det om större reella rädslor som måste bearbetas och dämpas? Blir extremiteterna inom filmens genrevärld ett sätt för oss att ta ner verkligheten på jorden?