Lucifer Valentine har fel, det finns ingenting i ordet ”spya” som är upphetsande eller ens charmigt. Det vet jag, det vet nog inte han. Jag har lärt mig den hårda vägen. Men det såklart, skillnaden finns ju där, mellan fyllespya, bullimispya (som i Valentine’s fall) och vinterkräksjukespya (som i mitt fall). Ett visst sorts kräk är annorlunda än en annan sorts. Men sådana, mindre, olikheter är både svåra att uppfatta samt våga ta på allvar när man ligger där i soffan med en skopa spy i ena handen och en hink i den andra. Det man tänker mest på då är alla dessa gamlingar som dött i fosterställning, på det mest förnedrande sättet av alla.
Mellan 17 – 02 kräktes jag, tills att det inte fanns mer att ta av, ens om man skrapat insidan av min magsäck med en slickepott, det var groteskt. Jag kände mig som William Hurt i Altered States då han genomgår den slutgiltiga metamorfosen; en gigantisk omvänd födelse, ut ur någons lite väl åtsnörpta tarm. Och på TV4 visar man Ensam Hemma 4, en film som ingen får tycka om, inte ens barn så små som 2 år får tycka om den filmen. I min yrsel tvingades jag glo på den bitvis, då jag inte orkade lämna soffan för att byta kanal. Jag han uppfatta 500 slag mot någons skrev. Var detta handlingen? Fan jag som tyckte 1:an var så bra …