Tänkte gå på bio…

Moster får ta hand om lillen i ett par timmar för att jag ska kunna koppla av och njuta av friden och fröjden. Tänker först gå på bio, men efter ett kort resonemang, med mig själv, bestämmer jag mig för att fika med en bok och en god kaka. Då händer det där som rätt ofta händer:

Jag öppnar dörren till toaletten, måste verkligen förlösa mig, märker att lampan är trasig. Men jag måste verkligen och fikarummet är fullt av folk som dricker kaffe, småpratar och stirrar. Det stirras alltid på den som går på toaletten. Så jag försvinner in i mörkret, stänger dörren, sveper med fingrarna längs med den inre listen för att slutligen finna låshaspen, låser. Det är mörkt, kolsvart. Jag trevar med benen och förväntar mig ett motstånd när som helst … inget … motstånd. Mitt ben sträcker sig så långt det bara går, jag tar två (små) steg vidare in i mörkret, och sedan två till. Herregud, tänker jag då mina lemmar frenetiskt (och lite paniskt) söker av terrängen i hopp om att hitta toaletten. Och så, där inne är den. Mina fingrar kryper längs med den nedre delen av toafoten, den delen som aldrig görs rent, den accelererar uppåt och locket hänger på i farten. Och jag kissar, men inget hörs, ni vet det där ljudet av vatten mot vatten. Jag prövar mig fram, höger vänster uppåt nedåt, näe. Det låter som om mitt kiss träffar kanske en vägg, eller tyg … en sko. Det är mycket kiss som avviker. Mörkret är fortfarande lika kompakt. Man ser ingenting. Jag smiter ut från toaletten, tackar mörkret. Känner mig så säker att jag till och med beställer en bit tårta.