Filmfrossan är över, Oscarsgalan är avklarad, så nu kan jag snart fortsätta med filmåret 2007 och lämna 2006 bakom mig. Men först en liten sammanfattning av filmhelgen.
Jag fick både långväga och lokal förstärkning inför mitt filmfrossande och våra gemensamma viljor samt det dåliga vädret gjorde att vi hann med hela åtta filmer innan galan. Det har varit en närmast försonande upplevelse och jag känner mig nöjd med att ha hunnit se nästan lika många filmer på tre dagar som jag hann med i hela januari.
Vi började i fredags med Pans Labyrint och The Pursuit of Happyness. Jag hade nog lite för höga förväntningar på Pan och blev därför inte så tagen som jag trodde jag skulle bli. Men det var ändå en fängslande och magiskt underhållande vuxensaga med grafiskt våld och bra skådespel. Den tar också tag om en redan från början och det är otroligt uppfriskande och nyskapande när den torra skogsmiljön växlar över och blommar ut i en fantasivärld. Happyness var raka motsatsen. Ett uselt hantverk med en bedövande förutsägbar story och uselt skådespel. Den hade kunnat vara halvmysig men den klarade inte ens det. Helgens största misstag var att lägga den på schemat.
På lördagen började vi med United 93. Den var tät och intensiv men trots det så blev det aldrig riktigt spännande. Den stora behållning blev de dialogdrivna markscenerna vilket kan tyckas lite märkligt när det verkliga dramat utspelade sig i luften. En välkommen infallsvinkel och bra skådespel av de många amatörerna men filmen lyckades ändå inte riktigt att beröra mig. Efter en trevlig lunch så tycktes Dreamgirls vara den perfekta uppladdningen inför kvällens schlagerfest. Så fel vi hade. Filmen har hela tiden funnits där som ett nödvändigt ont inför galan, pga sina många nomineringar, men jag trodde åtminstone att den skulle vara måttligt underhållande. Den fungerar i exakt 45 minuter, fram tills den för första gången bryter ut i ett fullfjädrat musikalnummer. Efter det blir det bara sämre och sämre och de ytterst ointressanta sångnumren tycks aldrig ta slut. Plågsamt är ordet jag söker.
Söndagen inleds med Half Nelson. Många har fallit för Goslings ambivalenta knarkarlärare men hans finurliga småleende distanserade mig hela tiden från hans karaktär. Jag tittade mest på likheterna med Spike Lees Clockers. Half Nelson blev till en sevärd film men väldigt splittrad och nästan lite ointressant. Direkt efter fortsätter vi med The Prestige. Det tog ett tag att återigen stifta bekantskap med Nolans lek med den temporala kontinuiteten men när hjärnan väl kom ikapp var filmen välberättad, välfilmad och välspelad. Jag förstod twisten (om det ens var en twist?) relativt tidigt men det var ändå en fascinerande film hela vägen. Efter en kort paus ger vi oss på The Last King of Scotland. Jag sköt upp denna film hela helgen eftersom jag antog att den skulle vara jobbig och svårtsmält. Därför blev jag glatt överraskad när den snarare var febrig, fartfylld och färggrann. Från första bildrutan väcker den intresse och mina sympatier växlade mellan karaktärerna hela tiden. Helgens största positiva överraskning. Till sist avslutar vi med vad jag trodde skulle vara en härlig filmkaramell, nämligen Volver (Att Återvända). Men filmen kommer aldrig riktigt in på livet utan nöjer sig med en lite trivial matinékänsla. Cruz var bra och otroligt älskvärd men temat var inget jag tog till mig och även denna kändes tillslut tämligen ointressant. Möjligen beror det på helgens massiva överkonsumtion av film men av dessa åtta filmer fanns det inget riktigt guldkorn och det blev slutligen mitt kvantitativa filmsinne som är mer tillfreds än mitt kvalitativa.
Söndagen lider mot sitt slut och jag hinner sova någon timme innan det var dags att stiga upp igen för att titta på Oscarsgalan. Uppesittarnatten är alltid lite magisk men det var svårt att inte bli besviken på den otroligt avskalade tillställningen. Ellen var bra men det håller inte med bara henne och lite skuggdansare en hel sändning. Minnesvärda ögonblick var bästa original manus till Little Miss Sunshine, när personliga favoriten Philip Seymour Hoffman tog upp lite plats i etern (och på scenen som prisutdelare) samt när de tre giganterna (och filmnördarna) Spielberg, Lucas och Coppola fick dela ut bästa regi till Scorsese. Den Oscarn kan jag unna honom men inte att The Departed fick för bästa film också. Jag och akademin kan inte ha sett samma film.
Sammanfattningsvis så var det en trevlig upplevelse men inte alls den filmfest jag hade sett fram emot. Jag prickade in 15 av 24 gissningar vilket gladde mig lite. Nu har jag bara några få filmer kvar från 2006 som jag vill se och sen kan jag äntligen gå vidare med 2007. Mars får bli en biomånad, så jag hoppas på några heta premiärer.
