Nick Cassavetes film Alpha Dog bekräftar ngn slags regel om att det i stort sett är omöjligt att predika mot droger utan att budskapet slår bakut. Alpha Dog bekräftar dock genom att vara undantaget. Det finns så många filmer av liknande slag där regissören varit lite för tänd på sina nedgångna karaktärer och det just därför blivit fel. Liksom Larry Clark vet han hur man får sina figurer att bli mänskliga i all sin sårbarhet (i vissa fall omänsklighet), han skalar bort det coola och lägger till det naturliga. Alpha Dog är inte på ngt sätt förförisk utan helt och hållet det motsatta, den tär på en; obehaglig och oundviklig. Och mina förhoppningar om att Nick kan ta efter John, vad gäller oumbärlighet, tänds återigen. De fanns där efter She’s so Lovely, men skingrades förbannat snabbt efter John Q. Men nu så, vi tänder ett värmeljus och rullar en chokladboll, öppnar en mörk öl och klär av oss våra kläder. Nakna enas vi.