Blues

När Craig Brewer följer upp sin fenomenala Hustle & Flow med kvalitativa Black Snake Moan backar den svenska kritikerkåren in i en vägg av värderingar och löjliga krav. För det blir tydligen så, då en film utan en politiskt rättrådig agenda skall till att recenseras. Historien i sig verkar glömmas bort och småsaker sätts i fokus, vilket gör en så förbannad då Black Snake Moan är bland det bästa jag sett på länge. Det är en film som andas, som lever, som är så udda som en andakt i sig.

Emma Gray Munthe skriver i Aftonbladet: något av det absolut vidrigaste jag sett på bio och fortsätter med att beskriva denna film som en kristen bluesbuskis … Fan Emma, vi kan inte vara av samma släkte! DN’s Mårten Blomkvist ger Black Snake Moan en 1:a och uttrycker sitt missnöje i en ytterst vag och vek recension här.

Kritiken grundar sig självklart på något slags moralistiskt dilemma som dessa recensenter ställts inför och som de inte har kunnat hantera på ett vuxet, cineastiskt, sätt. De luftar öppet problemen de har med filmens premiss, eller premissen som de tolkar den, vilken gisningsvis innefattar: Samuel L Jackson botar Christina Ricci från hennes nymfomani genom att kedja fast henne … Vad skönt att denna självklara och ytliga sammanfattning av filmen inte stämmer mer än till 20 sekunder in på trailern och att filmens helhet innefattar så mycket mer; oändligt mycket mer! Dock måste man vilja se bakom all den medvetna provokation som filmen spelar på och öppna upp sig, för Craig Brewer vet vad han vill ha sagt och det är inte ngn kommentar om att osund kåthet med tvång skall botas med hjälp av Gud, Jesus och stor fet kedja … så mycket kan man ju säga i alla fall. Vidare kan man tillägga att det är så förbannat tråkigt att recensentens personliga tillkortakommanden vad gäller tex. sexuell självinsikt (som i det här fallet) ska få lov att påverka objektiviteten och därmed förstöra en bra film. Vad det alltså handlar om i fallet Black Snake Moan, men även när det kommer till filmer som The Brown Bunny och Irréversible, är en enad kritikerkårs medvetna ovilja till att förstå. En ovilja som ibland bryts till det motsatta, speciellt i fall där det handlar om kvasifeministiska regissörer som Quentin Tarantino vars film Death Proof hyllades av Emma Gray Munthe … Men de kan alla dra åt helvete (tillsammans med Niklas Darke och hans inavlade Pit Bull)!!! Se Black Snake Moan och njut av det bluesigaste jag sett på film sedan Blues Brothers.

2 reaktioner på ”Blues”

  1. Vad skönt det måste vara att sitta inne med sanningen om mina sexuella självinsikter, film i största allmänhet, filmkritik i synnerhet och livet i stort!

    ”Kritiken grundar sig självklart på något slags moralistiskt dilemma som dessa recensenter ställts inför och som de inte har kunnat hantera på ett vuxet, cineastiskt, sätt.”

    Ett vuxet, cineastiskt, sätt? Hahahaaaaaa. You crack me up.

    Ärligt talat. Du har ju inte ens förstått själva premisserna för filmkritik när du skriver en sådan här text. Filmkritik handlar inte om något annat än personlig smak. Man utgår från sitt egna bagage, ens egna erfarenheter, ens egna preferenser. Vad du gör i den här texten är att du eldar upp dig över att jag tycker en sak, och du en annan. I say tomatoes, you say tomatos. Jag tycker Black Snake Moan är kristen bluesbuskis, du tycker att det är en film som lever, andas och är som en andakt. Vad är det stora problemet?

    (Vad gäller Irreversible och Brown Bunny tycker jag mycket om dem båda två, den förra gav jag en femma.)

Kommentarer inaktiverade.