The devil and Daniel Johnston måste bara vara den bästa dokumentär som producerats sedan Capturing the Friedmans. Jeff Feuerzeig, som står bakom filmen, har fått tillgång till ett material som nästan får en att bli religiös (iaf under de 105 minuter filmen varar). Vi får följa Daniel från hans tidiga år fram tills idag. Allt är mycket utförligt komponerat; Daniel’s egna bandrapporter, gryniga super 8 bilder, stillbilder, mängder av intervjuer. Dokumentationen av Daniel Johnstons liv går utöver den vanliga. Men så är han ju rätt ovanlig också, minst sagt. Musiken hans är i sig inget speciellt, det är först vid hans framförande av den som den blir det. Likt alla andra psykiskt sjuka människor vet han inga begränsningar. Han är helt oförmögen att känna av sin omgivning, alltså blir hans spelningar alltid smått kaosartade, passionsfyllda. Daniel gråter, smäder publiken, predikar om Satan mm. Man måste helt enkelt se för att tro, om man nu orkar. Det ligger en sådan ständig sorg över filmen och dess karaktärer, ett vemod som alltid präglar situationer som inolverar psykisk sjukdom. Inte bara sorg förresten utan även en slags bitterhet / ilska, all denna egoism (från Daniel’s sida). I alla fall, det är ett makalöst respektingivande projekt som måste ha varit gigantiskt från början. (Det kan iofs inte ha varit större än det som Ondi Timoner hanterade under redigeringen av DIG! (ca. 500 tim)) Som fångar hela Daniel Johnston’s personlighet, människorna runt omkring honom, kärleken, alla förluster. Bara anekdoterna i sig gör filmen till ett mästerverk.