Av rent privata skäl tryckte jag igång Fredagen den 13:e 4 igår. The Final Chapter, som tillägget lyder på engelska. Kul kuriosa är att Tom Savini (make up) hoppade på denna bara för att får chansen att ta död på det monster han skapat i del 1. Nu blev det ju inte den slutgiltiga delen utan serien fortsatte och är nu aktuell igen med en remake av den första, denna gång i händerna på Michael Bay (Transformers) som tänker lägga fokus på Jason (märkligt då Jason knappt är med i 1:an, det är ju mamman som står för våldet).
Nåja, åter till The Final Chapter, som är lite av en milstolpe för mig. Det var en av de första skräckfilmer jag såg och jag var fullkomligt vettskrämd, förväntansfull. Rädd för att få en attack av något slag. Sedan kom Bergman och Buñuel och komplicerade allt och ingenting blev detsamma. Kanske var det därför jag kände mig tvungen att se på Fredagen den 13:e 4 igår, av sentimentala skäl, minnas tiden då filmtittandet för mig var okomlicerat och djuriskt, bara ett kall som inte behövde analyseras eller tolkas. En tillfällig tid i ungdomens tecken, väldigt mycket Stand By Me över det hela.
Och filmen håller ju faktiskt fortfarande, Corey Feldman är ung och ser dum ut, ungdomarna badar nakna mycket och skrämmer varandra på skoj, dricker öl, blir fulla och är konsekvent kåta. Då går det också som det går. Jason hatar nämligen tjo och tjim. För Jason är levnadsglädje någonting som straffas med döden. Hmm, de andra delarna i den evighetslånga serien får nog vara, kan inte riktigt hantera … nostalgin.