Jag hinner inte alls med att se film nu för tiden. Och jag hinner inte med att läsa om film. Jag hinner inte ens med att lyssna på samtal om film längre. Vart är världen på väg?
Det som händer när man har lite tid över och inte hinner se några filmer alls är att man blir mer och mer kräsen över vilka filmer man faktiskt kan ta sig tid att se. Listan krymper och krymper och tillslut så sitter man där med några få klassiker som man funderar på att se om för 10:e eller 100:e gången. Det är en hopplös situation.
Men så äntligen igår så kom kvällen. Kvällen då jag skulle hinna med att se en hel film. Vad skulle det bli? Jag och min sambo gick igenom vad som fanns i hemmet och vi landade på Me and You and Everyone We Know (ni inbitna fans har såklart redan förstått det på symbolen i rubriken). Jag hade en känsla av att jag skulle gilla den och har därför varit lite rädd för att närma mig den. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Och jag blev inte besviken. Redan första scenerna för tankarna åt favoriten Todd Solondz och den är precis så där kvasisvårt indieamerikansk som jag vill ha det. När sluttexten rullar har vi hunnit passera genom känslolägen hämtade från Happiness, Ghost World, Love Liza, Storytelling, Punch-Drunk Love och The Squid and the Whale för att nämna några. Alla personliga favoriter. Och nej, det är ingen slump att PSH är med i tre av dem.
Genom underbart udda karaktärer och ett fantastiskt soundtrack förmedlar filmen sitt budskap på ett ytterst effektivt sätt – kärlek och närhet är svårt. Scenen mellan Robby Swersey (spelad av den otroliga Brandon Ratcliff) och kvinnan från konstmuseet är årets mest udda och fantastiska på samma gång.
Om ni är lika sega som jag och ännu inte vilat ögonen på Miranda Julys lilla mästerverk, så gör det. Så snart som möjligt. Det är vinterns tips från mig till er.