Ärren sitter kvar från de tider då alla (med vissa undantag) Stephen King filmatiseringar var värdelösa. Att se en King film var lika med att bränna sig med ett tomtebloss; det gjorde ont, mycket ont. Allt var dåligt (med ett par undantag).
Langoljärerna, Knackarna, Drömfångare, The Mangler, The Shining (Stephen Kings egna miniserievariant), Köplust, Det (näe, den är inte bra) ja det finns hur många som helst. Dåligt skådespeleri, återkommande karaktärstyper och dessa jävla småstäder. Åhh, vad dåligt! Ändå skulle man se allt, bara för att man tyckte om böckerna … Idag då man fått en viss distans till ens forna jag kan man kanske gå med på att ens beteende var minst sagt idiotiskt. Man var en jävla dumskalle, blott 35 år gammal, troende och med hopp om mänskligheten.
Så … sååååå … när jag nu ser The Mist är det med andan över struplocket och en sup längs med pannan. Jag kommer så väl ihåg novellen och har läst bra recensioner av filmen (Bloody Disgusting gav den 4,5 av 5) sååå, jag bestämmer mig för att ge den en chans. Vilken tur att jag gjorde det! The Mist är bland det bästa jag sett på länge (vad gäller skräckfilm), kompromisslös mainstream nihilism när den är som allra bäst. Monster, dimma, religiös fanatism, monster och … monster. Mr, du borde ta och inköpa The Mist ögonaböj!
Dagens citat:
Theres times in my life where I just
I just wanna run away, I just
I just wish the pain would stop
I dont wanna cry no more
I wish the pain would go away
//Puff Daddy
tack.
Jag har tappat all respekt för dig. Vilken dynga!