När man inte får prata om slutet.

bcbcv

En viss typ av film blir till just detta ”en viss typ av film” på grund utav dess signifikativa slut, slut som gör filmen till vad den är, slut som man vill prata om, diskutera, men som man inte får ta upp på grund utav att man enligt god sed inte bör avslöja just … slutet. Ibland känns detta befogat, ibland till och med viktigt, ibland mycket, mycket svårt. Fallet The Mist hör till den senare kategorin.

Filmen är kompetent och spännande, snygg och följer ursprungsnovellen bra. Alla dessa faktorer som hör en bra film till. Men så var det då slutet. Detta slut som på ett par minuter (med 20 sekunders apokalyptisk extas) förvandlar The Mist från bra till fantastisk. Slutet (nej jag tänker inte avslöja det) iscensätter mänsklighetens efterskalv på ett sätt som får en att tappa andan. Det är bottenlöst och skulle kanske gå att jämföra med ett dödsbesked. Det är ett klassiskt domedagsslut som är så storslaget och mäktigt att man i vissa scener andas in djuuupt bara för att slippa bli störd av sig själv när man andas ut. Och sist men inte minst har vi ju då de sista 20 sekunderna. Avslutet. Det som alla som sett The Mist kommer att prata om, med varandra. Övriga får snällt stå bredvid och invänta sin tur.