Margot at the wedding utvecklar sig till ett krig mellan två av dagens bästa skådisar, Jennifer Jason Leigh och Nicole Kidman. Mellan bomberna lättar Jack Black upp (trots att han egentligen kanske är sorgligast av dem alla) och barnen grundar framtida störningar, Margots (Nicole Kidman) son kommer inte att få det lätt.
Det är rätt bra, men inte lika bra. Spretigare, mer experimentellt än i The squid and the whale. Känslan av att Noah Baumbach inte riktigt velat leva upp till förväntningarna finns där frÃ¥n den abrupta starten. Men vad gör det när filmen ändÃ¥ överträffar nästan allt annat jag sett pÃ¥ senare tid. Och Jack Black är riktigt bra. Kul att han funkar i filmer som dessa dÃ¥ han egentligen aldrig var riktigt rolig i filmer som annars skulle ha varit roliga. Kanske som brorsan i Orange County dÃ¥ …
The Ruins, som jag hyllar, sÃ¥gas unisont. Hoppas pÃ¥ en sjysst DN recension iaf, antagligen har de satt Strage pÃ¥ den och hans smak brukar överlag vara ok. Skit samma, det är en bra film som kanske inte utvecklar genren men som använder den väl för att skrämmas. Och vad gäller Jan Söderqvists (SVD) gaggande om ”kackiga klichéer” och ”lagom smÃ¥slampiga studentskor” sÃ¥ tycker jag varken att det är berättigat eller befogat. Klichéer finns i alla filmer det är bara en frÃ¥ga om vilka man vill bry sig om att lägga märke till. Samma gäller smÃ¥slamporna; man ser det man vill se. Jag sÃ¥g tvÃ¥ helt vanliga tjejer, Jan Söderqvist sÃ¥g tvÃ¥ slampor. Grattis Jan, du har just fyllt 60.