Gränsen är dragen

Någonstans måste man dra gränsen. Vilken gräns beror givetvis på vilken kategori av livet man ämnar. Jag talar om filmdelen av mitt liv.

Under de senaste åren och dagarna har mitt filmtittande eskalerat, så till den milda grad att film och liv blivit liv och film och vice versa. Tills att jag natten till idag drömde om att jag närvarade Alexander Skarsgårds bröllop och gav honom en golfapplåd, varpå han konfronterar mig med ett: Varför klappar du inte på riktigt? Jag svarar att ljudet av riktigt klappande gör ont i mina öron.

Där någonstans hade man kunnat dra gränsen, men även vid den amerikanska versionen av The Eye eller den bottenlöst dåliga Love Guru. Gränsen hade verkligen suttit fint där och jag hade inte skämts för den. Men jag väljer att dra den vid Shutter, som även denna är en remake av en asiatisk spökfilm. Vilken soppa, vilket haveri. Vilket hat jag känner gentemot denna värdelösa ansträngning. Jag orkar inte ens formulera varför.

Det är dags att banta ner sig lite, välja bort, sondera terrängen och inte längre se allt …