Nu händer det saker på bloggen. Välkomna alla nya bloggare! Alla nya inlägg får mig att vilja ge mig in i hetluften igen. Och jag är faktiskt lite mera ledig nu och har lyckats titta på ett helt gäng filmer både hemma och på bio. Denna gång ska det handla om två filmer:
The Happening
Jag är alltid den första att alltid försvara M. Night Shyamalan (och ingen verkar förstå när jag säger att The Village är hans bästa film), men denna gången vet jag inte. Det var så mycket som var dåligt utan att vara riktigt uselt. The Happening känns väl mest som vår tids Plan 9 from Outer Space. Man kan liksom se filmarbetarna stå där med sina fläktar och blåsa, precis på samma sätt som man kunde se trådarna på rymdskeppet i Plan 9. Och sen trodde jag nog aldrig att favoriten Zooey Deschanel kunde spela för konstig. Eller att Mark Wahlberg kunde vara så kantig. Jag känner att många scener hade kunnat räddats av bara en ynka omtagning.
Men jag tyckte verkligen inte så illa om den som de flesta kritiker och jag tycker ändå att M. Night förtjänar lite beröm. Att rollbesätta den hopplöst läspande och irriterande Spencer Breslin enbart för att lustmörda honom några scener senare visar verkligen på stor humor. Jag skrattade gott åt det i flera minuter där i biomörkret.
The Savages
Jag fick äntligen se denna lilla film med två av mina absoluta favoriter, Philip Seymour Hoffman och Laura Linney, i ett ganska avskalat drama. Det kan väl inte bli bättre? Men detta var ett typexempel på en sån film som det är mycket prat om innan den har premiär, men sen dör det snabbt av efter folk har sett den. Det bådade inte gott. Och den var ju inte så bra heller. Jag tror väl att jag kanske hade uppskattat/förstått den mer/bättre om jag själv hade fått handskas med en dement förälder. Men nu har ju jag, som tur är, inte behövt det och jag tyckte väl att filmen inte har något direkt budskap. Den saknar t o m intensiva scener som jag faktiskt hade förväntat mig i överflöd. En scen sticker ut – när Hoffman orerar högljutt kring synen på äldrevård och de falska bilder som de påkostade sjukhemmen målar upp. Den scenen är filmens största behållning, men räddar inte hela dramat på långa vägar.
