Man har verkligen saknat Steve Martin, som han var i LA Story, Dirty Rotten Scoundrels eller till och med Bowfinger (hette den inte Knubbigt Regn på svenska? …) Man har saknat honom men visste inte om det förrän man ser honom i Tina Fey filmen Baby Mama. Steve spelar Feys new age-aktiga chef. Han läser folks auror, avslutar viktiga möten med att meditera i lotusställning (på bordet) och beter sig inte alls som en ”riktig” chef. Komplettera med en spinkig, rådaskig, hästsvans och du har en rollfigur som borde vara perfekt för Steve Martin … det är det inte. Och det smärtar verkligen. Men han känns bara så trött. För det första så känns valet av Steve Martin i en roll som är så typiskt Steve Martin alltför uppenbart och självklart. Man får känslan av att han inte ens spelar utan bara är sig själv, som han själv är en vanlig tråkig måndagsmorgon då kaffet är lagom varmt och tidningen kommer lite senare. Det är en högst ordinär Steve Martin vi bjuds på, han levererar sig själv och den första minuten nöjer man sig med det; man är bara så glad över att se honom igen. Men efter ett tag känns han bara irriterande och … trött.