Ryssland är temat för årets festival. Häromdan kollade jag in ett par filmer från detta landet i öst.
Det blev både besvikelser och överraskningar.
Mermaid av Anna Melikyan är en sagolik, fantasieggande historia. En rysk Amile från Montmarte har kritiker beskivit den som. Kanske inte hela sanningen, men visst påminner fröken Alisa om fransyskan Amélie Poulain. Lika oskuldsfull, naiv och söt. Sjuttonåriga Alisa har tröttnat på småbygden och söker sig istället till storstaden Moskva. Där får hon jobb som vandrande reklampelare för mobiltelefoner, hon träffar sin livskärlek, Sasha som säljer fastigheter på månen och hon får uppleva ett modernt Ryssland så som det ser ut idag.
Melikyans andra film är en riktig smällkaramell till film, underbar feel-good som smitar av sig med sin livsglädje och fantasirikedom. Se den om du får chansen. Filmen har uppmärksammats på en rad festivaler bland annat Sundance och i Berlin.
Den andra ryska film jag såg heter Everybody dies but me och har av kritiker beskrivits som en rysk Fucking Åmål. Varför övergår mitt förstånd.
Everybody dies but me saknar Moodyssons värme, mänskliga karaktärer, naturliga dialog och ja i stort sett allt som Fucking Åmål genomför väl misslyckas Everybody dies but me kapitalt med. Åmål tryckte aldrig budskapet upp i ens ansikte. Åmål schabloniserade inte över tonårskillar och drog alla över ett streck- killar= svin.
Åmål la aldrig fokus på ett anti-feministiskt budskap. Typ, klä dig utmanande med urringat och kort, kort kjol och du blir våldtagen. Men detta säger Everybody dies but me.
Jag avråder er varmt att skippa detta biobesök. stockholms filmfestival