Göteborg filmfestival: Publiksuccé

Den 32:a festivalen avslutades med publikrekord. Under de elva dagar Göteborg filmfestival pågick såg hela 124 500 personer cirka 700 föreställningar och 31 000 införskaffade sig ett medlemskort för festivalen. Enligt ett pressmeddelande är det en definitv ökning mot 2008, både vad det gäller
antalet sålda biljetter och medlemskort. Under en treårsperiod har antalet sålda medlemskort ökat med 29 %.

Även Festivaltältet, för första gången med Cinemix och med sin nya satsning Studio Draken, gjorde succé. Upp emot 20 000 människor har under festivaldagarna passerat genom tältet. Stort intresse väckte också projektet Magic Bullet, där Markus Öhrn visade tidigare censurerade och bortklippta filmklipp ur Statens biografbyrå. Bland de mest populära filmerna tillhörde Sam Mendes Revolutionary Road och Nahid Persson Sarvestanis öppningsfilm Drottningen och jag, båda med samtliga föreställningar slutsålda. Andra slutsålda filmer var Ebbe – The Movie av Jane Magnusson och finska Country Wedding av Valdis Oskarsdottir. Festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla säger sig vara väldigt nöjd med årets tillställning. Festivalen har varit präglad av en mycket trevlig stämning, men också av ett visst allvar som nya hedersordförande Roy Andersson poängterade väl, berättar
Kapla: ”Liksom filmskaparna har ett ansvar så har också en filmfestival det. Detta ansvar ser vi som en inspiration att fortsätta att vara en plats där det ständigt pågår en diskussion, inte bara om filmen utan också om samtiden.”

Göteborg filmfestival: Oscarsälsklingar 2009

Göteborg filmfestival visar varje år omtalade kritiker och gala-favoriter med stor Oscarspotential.
I år var det politiska dramat Frost/Nixon, Sam Mendes nya Revolutionary Road och förhandstippade Slumdog Millionaire. Jag såg samtliga men blev extra förtjust i dramadokumentären Frost/Nixon. Flera månader efter att herr ex-president Nixon lämnat sin post på grund av eventuell inblandning i stor mörkläggning får han erbjudandet att delta i en omfattande intervjuserie med Australiens älskade talk-show värd David Frost. Nixon som ser detta som ett utmärkt tillfälle att göra reklam för sig själv och framstå i lite bättre dager tackar genast ja till intervjun. Frost som då och andra sidan vill sätta herr ex-president på plats har en del krångel att finansiera hela alltet. Men till slut är det fixat och de två vitt skilda männen möts för en duell i studion. Jag säger duell för det är närmast hur jag skulle beskriva samtalet dessa två media-jättar emellan. Det är som en boxningsmatch där båda kämpar för att få sin vilja fram och efter varje intervjusession pustar de ut och förhandlar med sina kollegor om hur nästa del ska utföras rent strategiskt. Det är nervigt och grymt spännade, samtidigt väldigt intressant att få en inblick i ett betydande amerikansk historiedokument. Regissören Ron Howard (Som för övrigt gjort sin bästa film till dags datum) har gjort sin research väl. Under filmens gång låter han bekanta till Richard Nixon, spelade av bland annat Kevin Bacon och Julianne Moore, kommentera händelsen. Man får en bra bild av Nixon, synen på honom och den mycket speciella situation som rådde kring honom. Skådespelarmässigt är filmen en riktig fullträff. Michael Sheen som David Frost är utmärkt, men ännu mera briljerar Frank Langella som Mr.Nixon. Oscarsstatyetten är så gott som hans.

Göteborg filmfestival: Dansk Coen och bäcksvart animerad pärla

Danska thrillers finns det gott av på festivalen. Tragikomiska Terribly Happy, delvis norsk talande Troubled Water och stora kassakon Flamman och Citronen med Mads Mikkelsen är några. Jag har dessvärre bara sett en av dem- Coenska/Lynchaktiga Terribly Happy av Henrik Ruben Genz. Det är en mörk ganska mystisk film om livet som förortspolis i Danmark. En ung polisman från Köpenhamn kommer till en liten stad på landet. Rätt snart dras han in i en mordrebus han svårligen kan ta sig ur och som han själv är högst medverkande i. Originell, skruvad och oförutsägbar med många oväntade twistar. Den lynchaktiga mystiken skapar en mycket tryckt och spöklik stämning. Det känns som om vad som helst kan hända och det gör det också. Jag älskar när man utan att ha läst eller hört något om filmen får en sådan strålande bioupplevelse.

Oväntat bra är också Idiots and Angels av amerikanen och animationsguden Bill Plympton. Jag hade dock vissa förväntningar på denna. Mannen som sysslat med animation sedan 70-talet och som gjort ett 100-tal kortfilmer har ju potential att leverera även i det större formatet. Men aldrig anade jag att det kunde bli så bra. Idiots and Angels är en mörk, smått humoristisk historia om en butter äldre man som en dag upptäcker till sin förskräckelse två mystiska utväxter på ryggen. Dessa visar sig vara änglavingar. Mannen ifråga hatar dock utväxterna, förstår inte vad de ska vara bra till. Han gör allt för att få bort dem, med tiden inser han dock deras betydelse. De blir hans samvete, hans goda sida som hjälper honom göra rätt val. Film-noir blandas med blodig action som blandas med svart komik och mörkt drama. En genreblandning som heter duga. Som om inte detta vore nog är historien helt dialogfri. En 78-minuter lång film utan tal, det krävs sin man för att ro iland med ett sådant projekt. Och hans namn är Bill, animationsgurrun, Plympton.

Göteborg filmfestival: Och vinnarna är…

Danska The Blessing blev stor vinnare ikväll när Göteborg filmfestival hade sin prisutdelning.
Den internationella kritikerjuryns FIPRESCI-pris och Svenska kyrkans filmpris tilldelades filmen och regissören Heidi Maria Faisst. The Blessing är ett poetiskt och känslosamt drama om en nyligen förlöst kvinna som försöker axla rollen som spädbarnsmamma. Kyrkans motivering: ”För dess känsliga skildring av en ung kvinnas svårighet att utforma sitt eget moderskap samtidigt som hon har problem med att förhålla sig till sin egen mamma. Filmen ställer, inte minst till kyrkan, viktiga frågor om föräldraskap.”

Det Nordiska filmpriset gick till finska The Visitor av Jukka-Pekka Valkeapää. Fotografen för filmen Tuomo Hutri tilldelades The Kodak Nordic Vision Award. Tredje Ingmar Bergman-priset, för bästa debutfilm, gick till mexikanska Parque Via av Enrique Rivero. Producentutmärkelsen Lorens fick producenten Erik Hemmendorff som producerat både Ruben Östlunds De ofrivilliga och mobiltelefon-filmade dokumentären En enastående studie i mänsklig förnedring. Slutligen blev Mommy is at the Hairdresser’s av kanadensaren Léa Pool årets publika succé.

Göteborg filmfestival: Helgresumé

Det är 27 januari, tisdag och Göteborgs eminenta filmfestival är redan inne på sin femte dag. Dags för en snabbresumé av dagarna som gått. Under helgen går jag på ett antal pressvisningar och ser tre riktiga höjdare. Den svenska Drottningen och jag är en starkt personlig dokumentär om mötet mellan filmaren Nahid Persson och tidigare Irans diktator Mohammad Reza Pahlavis fru Farah Diba. Ett möte som går något trögt till en början. Farah Diba litar inte riktigt på Nahid och kräver att allt som filmas ska granskas och ses igenom. Men snart släpper det och de båda kommer nära varandra, så nära nu två människor med vitt skilda värderingar kan komma varandra.

Nästa visning ser jag israeliska Waltz with Bazir. Ett animerat krigsdrama som utgår från ett möte mellan regissören Ari och en gammal vän. Vännen berättar om kriget i 80-talets Lebanon där han tjänstgjorde som soldat. En stor del av minnena från kriget har han förträngt. Resten av filmen får vi följa honom i sökandet efter sanningen. Han intervjuar gamla kompanjoner och andra involverade i kriget. Precis som i Persepolis skildrar Walt with Bazir en omfattande historia av ett svårt krigsdrabbat land. Aktuell och välgjord på alla sätt och med riktigt snygg animering.

Men det bästa för helgen, och kanske den bästa filmen på hela festivalen, var ändå Two Legged-Horse. En pojke utan ben behöver hjälp med att ta sig fram. Han behöver en stark uthållig pojkspoling som kan bära honom på sina bara axlar och som kan springa fort som en hingst. En ”mänsklig häst”. Men med tiden behandlas pojken mer och mer som en bokstavligt talat häst. Han matas med hö, han piskas på och pojken låter bygdens pojkar rida på honom. Two-legged horse är obehaglig. Samira Makhmalbafs, den iranska regissören, har gjort en verkligt hemsk och intresseväckande film man inte glömmer i första taget.

Härnäst ser jag Synecdoche, New York och Bill Plymptons animerade långfilm Idiots and Angels.