Göteborg filmfestival visar varje år omtalade kritiker och gala-favoriter med stor Oscarspotential.
I år var det politiska dramat Frost/Nixon, Sam Mendes nya Revolutionary Road och förhandstippade Slumdog Millionaire. Jag såg samtliga men blev extra förtjust i dramadokumentären Frost/Nixon. Flera månader efter att herr ex-president Nixon lämnat sin post på grund av eventuell inblandning i stor mörkläggning får han erbjudandet att delta i en omfattande intervjuserie med Australiens älskade talk-show värd David Frost. Nixon som ser detta som ett utmärkt tillfälle att göra reklam för sig själv och framstå i lite bättre dager tackar genast ja till intervjun. Frost som då och andra sidan vill sätta herr ex-president på plats har en del krångel att finansiera hela alltet. Men till slut är det fixat och de två vitt skilda männen möts för en duell i studion. Jag säger duell för det är närmast hur jag skulle beskriva samtalet dessa två media-jättar emellan. Det är som en boxningsmatch där båda kämpar för att få sin vilja fram och efter varje intervjusession pustar de ut och förhandlar med sina kollegor om hur nästa del ska utföras rent strategiskt. Det är nervigt och grymt spännade, samtidigt väldigt intressant att få en inblick i ett betydande amerikansk historiedokument. Regissören Ron Howard (Som för övrigt gjort sin bästa film till dags datum) har gjort sin research väl. Under filmens gång låter han bekanta till Richard Nixon, spelade av bland annat Kevin Bacon och Julianne Moore, kommentera händelsen. Man får en bra bild av Nixon, synen på honom och den mycket speciella situation som rådde kring honom. Skådespelarmässigt är filmen en riktig fullträff. Michael Sheen som David Frost är utmärkt, men ännu mera briljerar Frank Langella som Mr.Nixon. Oscarsstatyetten är så gott som hans.