Det är 27 januari, tisdag och Göteborgs eminenta filmfestival är redan inne på sin femte dag. Dags för en snabbresumé av dagarna som gått. Under helgen går jag på ett antal pressvisningar och ser tre riktiga höjdare. Den svenska Drottningen och jag är en starkt personlig dokumentär om mötet mellan filmaren Nahid Persson och tidigare Irans diktator Mohammad Reza Pahlavis fru Farah Diba. Ett möte som går något trögt till en början. Farah Diba litar inte riktigt på Nahid och kräver att allt som filmas ska granskas och ses igenom. Men snart släpper det och de båda kommer nära varandra, så nära nu två människor med vitt skilda värderingar kan komma varandra.
Nästa visning ser jag israeliska Waltz with Bazir. Ett animerat krigsdrama som utgår från ett möte mellan regissören Ari och en gammal vän. Vännen berättar om kriget i 80-talets Lebanon där han tjänstgjorde som soldat. En stor del av minnena från kriget har han förträngt. Resten av filmen får vi följa honom i sökandet efter sanningen. Han intervjuar gamla kompanjoner och andra involverade i kriget. Precis som i Persepolis skildrar Walt with Bazir en omfattande historia av ett svårt krigsdrabbat land. Aktuell och välgjord på alla sätt och med riktigt snygg animering.
Men det bästa för helgen, och kanske den bästa filmen på hela festivalen, var ändå Two Legged-Horse. En pojke utan ben behöver hjälp med att ta sig fram. Han behöver en stark uthållig pojkspoling som kan bära honom på sina bara axlar och som kan springa fort som en hingst. En ”mänsklig häst”. Men med tiden behandlas pojken mer och mer som en bokstavligt talat häst. Han matas med hö, han piskas på och pojken låter bygdens pojkar rida på honom. Two-legged horse är obehaglig. Samira Makhmalbafs, den iranska regissören, har gjort en verkligt hemsk och intresseväckande film man inte glömmer i första taget.
Härnäst ser jag Synecdoche, New York och Bill Plymptons animerade långfilm Idiots and Angels.