Vilket åldrande känns mest?

Mycket har sagts om David Finchers senaste film: The Curious Case of Benjamin Button. Och det är väl som alltid med hyllade filmer, de skall även sågas. Det har liksom blivit så. Bra eller dåligt? Jag vet inte men fenomenet är intressant. Christopher Nolan råkade ut för det med sin The Dark Knight och Moodysson med Mammut. Individer som ser det som sin skyldighet att motarbeta positiv kritik. Och tro mig, jag är helt för ett ärligt ifrågasättande men när det bara för att skall uppviglas då kan det kännas aningens tröttsamt.

Gällandes Finchers film så tycker jag att den var förbannat snygg, kompetent och lååång. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag tycker den var bra men vad jag vet är att den aldrig sved till, den mjäkade och viskade tills att man bara satt och längtade efter en katastrof, om ens en liten sådan.

Någonting jag tyckte slarvades bort var själva åldrandet, vilket är märkligt då detta var vad filmen delvis gick ut på. Varför går inte Benjamins mentala tillstånd hand i hand med hans fysiska? Varför föds han inte, mentalt sett, som senildement för att sedan dö som spädis. Är det inte det åldrandet/föryngrandet som känns mest intressant? Tål att tänkas på.

En kommentar till “Vilket åldrande känns mest?”

  1. Filmen var totalt meningslös. Jag blir aggressiv när jag tänker på hur tråkig den var. Och som du säger framför allt LÅNG.
    Den t o m överträffade slutscenen av SOKÅ när Alverna och hobbitarna och fan och hans moster stod på den jävla kajen och sa ett farväl som kändes som en livstid.
    Hur kan du inte veta om du tyckte den var bra eller inte??
    Under ett tag nu har du växt en liten gnutta i anseende hos mig men nu är jag en gång för alla övertygad om att du är helt dum i huvudet.

Kommentarer inaktiverade.