Sömn, en bristvara

Det är bara en tidsfråga. Förr eller senare åker man dit. Med en fullspäckad festivalvecka är
risken överhängande att man slutligen däckar, sover sig igenom en hel film. Jag var på sena visningen av Vinyan, en skräck där paret Paul och Janet Belhmer försöker bearbeta sorgen efter ett eventuellt bortgånget barn i thailändska tsunamivågen. Filmen börjar lovande med en grymt obehaglig inledning. Därefter minns jag inget. Mina ögonlock sluts och jag vaknar upp en och en halv timme senare vid eftertexterna.

Det är typiskt, att man aldrig lär sig. Jag önskar att man hade haft vett nog att faktiskt skippa en eller två filmer just för sovrytmens skull. Men icke. Frågan är dock om det inte är värt det. En veckas intensivt filmfestivalande med bieffekterna sömnbrist och påtaglig stress ger ändå möjligheten att få se massa bra film, möta intressanta filmskapare och få träffa likasinnade. Och för den möjligheten gör jag gladeligen om samma misstag om och om och om igen. stockholms filmfestival

Överhypar på festivalen

Som de flesta andra filmfestivaler visar Stockholm många hypar – kritikerälsklingar och publika favoriter. Filmer som beskrivs av kritiker som årets bästa och som av publiken fått stående ovationer. Det är då inte konstigt om förväntningarna tenderar att bli väl höga och man lätt blir besviken. Såklart finns det undantag. Cannes-vinnaren Mellan Väggarna och Darren Aronovskys The Wrestler är båda filmer på festivalen som levererar de kritikerna lovat.

Wendy och Lucy och Ballast däremot tillhör den motsatta kategorin: filmer-som-inte-når-upp-till-hypen. Låt oss ta Wendy först. Regissören till rosade Old Joy tar sig här an ännu ett indiedrama. Wendy är på genomresa i Alaska tillsammans med hunden Lucy, hennes bästa vän i världen. Men en dag försvinner Lucy spårlöst. Resten av filmen är ett evigt hundsökande där Wendy letar desperat efter hunden och skriker ”Lucy, Loo”.

På ett högre plan försöker regissören berätta en historia om rotlöshet. Den unga kvinnan Wendy har varken något hem, några pengar eller tillhörigheter. Och en enstaka vän, hunden Lucy som i och med försvinnandet gör att Wendys värld rasar samman fullständigt. Men Wendy och Lucy går aldrig in på djupet av ämnet ifråga. Det är en film mycket intressant på pappret men som i praktiken faller platt till marken.

Ballast har av kritiker kallats för en av årets starkaste. Själv har jag svårt att engagera mig i filmen.
Är uttråkad efter tio minuter. Under speltiden tittar jag på klockan fyra-fem gånger. Inget vidare betyg för Ballast. Talangen är det dock svårt att misstolka- den säkra personregin, enkla dialogen och avskalade bildkompositionen. Men Mississippi skildringen Ballast, om en familj som genomgår en svår tragedi, intresserade mig föga. Kanske var det bara min trötthet och att jag var på fel humör. Överhype eller inte, antingen förtjänar Ballast mer engagemang från min sida eller så förtjänar jag mer av en sådan omtalad film. Jag tror dessvärre på det senare alternativet. stockholms filmfestival

Transsiberian, nervig thriller à la Hitchcock

Regissören Brad Anderson är mannen som står till skuld att Christian Bale över en film förvandlades till ett benrangel. Jag talar naturligtvis om The Machinist med Bale i huvudrollen. Transsiberian är Brads andra film med stjärnor som Woody Harrelson, Emily Mortimer och Ben Kingsley i rolllistan. Storyn i korta drag är följande- ett par är ute på semester. De besöker Ryssland via tåg och den Transsibiriska järnvägen. Under resans gång stöter de på ett annat par som visar sig vara allt ifrån lojala. Nervig, grymt spännande med vibbar av Hitchcock. Dessutom utspelas allt på ett tåg vilket skapar en obehaglig, klaustrofobisk känsla. stockholms filmfestival

Rysk film med skiftande kvalitet

Ryssland är temat för årets festival. Häromdan kollade jag in ett par filmer från detta landet i öst.
Det blev både besvikelser och överraskningar.

Mermaid av Anna Melikyan är en sagolik, fantasieggande historia. En rysk Amile från Montmarte har kritiker beskivit den som. Kanske inte hela sanningen, men visst påminner fröken Alisa om fransyskan Amélie Poulain. Lika oskuldsfull, naiv och söt. Sjuttonåriga Alisa har tröttnat på småbygden och söker sig istället till storstaden Moskva. Där får hon jobb som vandrande reklampelare för mobiltelefoner, hon träffar sin livskärlek, Sasha som säljer fastigheter på månen och hon får uppleva ett modernt Ryssland så som det ser ut idag.

Melikyans andra film är en riktig smällkaramell till film, underbar feel-good som smitar av sig med sin livsglädje och fantasirikedom. Se den om du får chansen. Filmen har uppmärksammats på en rad festivaler bland annat Sundance och i Berlin.

Den andra ryska film jag såg heter Everybody dies but me och har av kritiker beskrivits som en rysk Fucking Åmål. Varför övergår mitt förstånd.
Everybody dies but me saknar Moodyssons värme, mänskliga karaktärer, naturliga dialog och ja i stort sett allt som Fucking Åmål genomför väl misslyckas Everybody dies but me kapitalt med. Åmål tryckte aldrig budskapet upp i ens ansikte. Åmål schabloniserade inte över tonårskillar och drog alla över ett streck- killar= svin.
Åmål la aldrig fokus på ett anti-feministiskt budskap. Typ, klä dig utmanande med urringat och kort, kort kjol och du blir våldtagen. Men detta säger Everybody dies but me.
Jag avråder er varmt att skippa detta biobesök. stockholms filmfestival

Mästerverk och prettoverk

Det var dubbla svenskpremiärer i fredags. Ruben Östlunds andra långfilm, den omtalade De Ofrivilliga , tillsammans med Johan Rencks debut Downloading Nancy. Ett mästerverk tillsammans med ett riktigt prettoverk.

Den tidigare musikvideoregissören Johan Rencks debutfilm Downloading Nancy är rejält deprimerande. Blytung. Till vilket syfte? Maria Bello spelar Nancy, en tjej vars självförtroende är på den absoluta botten. Som många andra olyckliga misshandlade kvinnor skär sig Nancy i handleden med kniv. Hon är olycklig på grund av ett fucked up förhållande där partnern slår henne och där det sexuella umgänget är som obefintligt. I smyg inleder hon ett machokistiskt förhållande med en internetdate.

Något som kunde blivit en intressant inblick i en förstörd flickas vanställda värld blir istället ett vältrande i misär och perversiteter. Jag grepar aldrig syftet, mer än att äckla oss och få oss djupt deprimerade. Det är stor prettovarning här. Hade det inte varit för det skickliga kameraarbetet hade betyget varit givet. Men nu är det ingen mindre än Christopher Doyle som manuvrerar filmkameran och målar i mörkaste gråskalor magnifika bilder.

Ruben Östlunds De Ofrivilliga var däremot en fullträff på alla punkter. En episodfilm kretsande kring fem personöden- två tonårsbrudar som experimenterar med sin sexualitet, en lärarinna som blir vittne till barnarov, ett killgäng vars jargong blir väl hård och en Maria Lundqvist som av misstag river ner gardinstången till toaletten på en buss. Alla behandlar de ämnen som grupptryck, betydelsen av social tillhörighet och den typiska svenskheten. Originellt, intresseväckande, mångbottnat, välspelat, välregisserat, välskrivet….. Ruben Östlunds Cannes-hype är för mig den bästa filmen på festivalen so far. Jag säger bara – Mindblowing. stockholms filmfestival