Som de flesta andra filmfestivaler visar Stockholm många hypar – kritikerälsklingar och publika favoriter. Filmer som beskrivs av kritiker som årets bästa och som av publiken fått stående ovationer. Det är då inte konstigt om förväntningarna tenderar att bli väl höga och man lätt blir besviken. Såklart finns det undantag. Cannes-vinnaren Mellan Väggarna och Darren Aronovskys The Wrestler är båda filmer på festivalen som levererar de kritikerna lovat.
Wendy och Lucy och Ballast däremot tillhör den motsatta kategorin: filmer-som-inte-når-upp-till-hypen. Låt oss ta Wendy först. Regissören till rosade Old Joy tar sig här an ännu ett indiedrama. Wendy är på genomresa i Alaska tillsammans med hunden Lucy, hennes bästa vän i världen. Men en dag försvinner Lucy spårlöst. Resten av filmen är ett evigt hundsökande där Wendy letar desperat efter hunden och skriker ”Lucy, Loo”.
På ett högre plan försöker regissören berätta en historia om rotlöshet. Den unga kvinnan Wendy har varken något hem, några pengar eller tillhörigheter. Och en enstaka vän, hunden Lucy som i och med försvinnandet gör att Wendys värld rasar samman fullständigt. Men Wendy och Lucy går aldrig in på djupet av ämnet ifråga. Det är en film mycket intressant på pappret men som i praktiken faller platt till marken.
Ballast har av kritiker kallats för en av årets starkaste. Själv har jag svårt att engagera mig i filmen.
Är uttråkad efter tio minuter. Under speltiden tittar jag på klockan fyra-fem gånger. Inget vidare betyg för Ballast. Talangen är det dock svårt att misstolka- den säkra personregin, enkla dialogen och avskalade bildkompositionen. Men Mississippi skildringen Ballast, om en familj som genomgår en svår tragedi, intresserade mig föga. Kanske var det bara min trötthet och att jag var på fel humör. Överhype eller inte, antingen förtjänar Ballast mer engagemang från min sida eller så förtjänar jag mer av en sådan omtalad film. Jag tror dessvärre på det senare alternativet. stockholms filmfestival