Det var dubbla svenskpremiärer i fredags. Ruben Östlunds andra långfilm, den omtalade De Ofrivilliga , tillsammans med Johan Rencks debut Downloading Nancy. Ett mästerverk tillsammans med ett riktigt prettoverk.
Den tidigare musikvideoregissören Johan Rencks debutfilm Downloading Nancy är rejält deprimerande. Blytung. Till vilket syfte? Maria Bello spelar Nancy, en tjej vars självförtroende är på den absoluta botten. Som många andra olyckliga misshandlade kvinnor skär sig Nancy i handleden med kniv. Hon är olycklig på grund av ett fucked up förhållande där partnern slår henne och där det sexuella umgänget är som obefintligt. I smyg inleder hon ett machokistiskt förhållande med en internetdate.
Något som kunde blivit en intressant inblick i en förstörd flickas vanställda värld blir istället ett vältrande i misär och perversiteter. Jag grepar aldrig syftet, mer än att äckla oss och få oss djupt deprimerade. Det är stor prettovarning här. Hade det inte varit för det skickliga kameraarbetet hade betyget varit givet. Men nu är det ingen mindre än Christopher Doyle som manuvrerar filmkameran och målar i mörkaste gråskalor magnifika bilder.
Ruben Östlunds De Ofrivilliga var däremot en fullträff på alla punkter. En episodfilm kretsande kring fem personöden- två tonårsbrudar som experimenterar med sin sexualitet, en lärarinna som blir vittne till barnarov, ett killgäng vars jargong blir väl hård och en Maria Lundqvist som av misstag river ner gardinstången till toaletten på en buss. Alla behandlar de ämnen som grupptryck, betydelsen av social tillhörighet och den typiska svenskheten. Originellt, intresseväckande, mångbottnat, välspelat, välregisserat, välskrivet….. Ruben Östlunds Cannes-hype är för mig den bästa filmen på festivalen so far. Jag säger bara – Mindblowing. stockholms filmfestival