Det är bara en tidsfråga. Förr eller senare åker man dit. Med en fullspäckad festivalvecka är
risken överhängande att man slutligen däckar, sover sig igenom en hel film. Jag var på sena visningen av Vinyan, en skräck där paret Paul och Janet Belhmer försöker bearbeta sorgen efter ett eventuellt bortgånget barn i thailändska tsunamivågen. Filmen börjar lovande med en grymt obehaglig inledning. Därefter minns jag inget. Mina ögonlock sluts och jag vaknar upp en och en halv timme senare vid eftertexterna.
Det är typiskt, att man aldrig lär sig. Jag önskar att man hade haft vett nog att faktiskt skippa en eller två filmer just för sovrytmens skull. Men icke. Frågan är dock om det inte är värt det. En veckas intensivt filmfestivalande med bieffekterna sömnbrist och påtaglig stress ger ändå möjligheten att få se massa bra film, möta intressanta filmskapare och få träffa likasinnade. Och för den möjligheten gör jag gladeligen om samma misstag om och om och om igen. stockholms filmfestival