Att Danny Boyle gör ännu en bra film är inte särskilt överraskande. Att Danny Boyle gör sin bästa film någonsin är däremot det. Slumdog Milionaire är årets första måste film (ja, jag vet att den kom redan 2008) och du kanske tror att du kan vara utan den … det kan du inte. Slumdog Milionaire är speciell på det sättet att den inte tänker efter före, den bara kör på och just det får en att tänka på alla dessa förstlingar: American Beauty, Clerks, Slacker. Men även Danny Boyles egna ungdomsverk, Shallow Grave och Trainspotting. Danny Boyle har liksom aldrig låtit sig förpassats eller formats av publikens press eller industrins krav på mallade filmer. Visst irrade han bort sig ett tag där efter Trainspotting med A Life Less Ordinary och The Beach men han åtgärdade det snabbt med 28 Days Later, Sunshine och nu Slumdog Milionary. Plötsligt är Danny Boyle en av världens bästa regissörer. Han bara måste vara det. Vem annars skulle kunna mixa socialrealism, Bollywoodestetik, humor och romantik (och sedan sälja in det till mig!) på ett sådant lysande sätt och vidare häfta fast ett sundtrack som rymmer så mycket känsla att bara ett litet, pyttelitet, barn hade kunnat göra det, egentligen. Det är så starkt av honom att behålla lusten till att experimentera, att inte falla till föga för billiga bombastiska publika knep. En annan typ av Boyle hade lätt kunnat luras till att göra Armageddon 2 te x. Men inte denna Boyle, han har karaktär, fanimej!