Ett minne från en mans barndom

Jag är inte vidare blödig av mig, ej heller särdeles sentimental, dock tvingas jag då och då ut på hal is för att fostras inom konsten att vara ledsen. Jag blir berörd. Ibland gråter jag. Som den gången då min far stormade in i mitt rum för att snuva mig på geten jag sovit bredvid i flera års tid. Från att den varit en liten getabebis, från den dagen jag slutade med napp. Jag var sex år gammal och far min hade börjat ana oråd. Han drog geten i dess ena ben, så att den skriade högljutt och visade tänder. Hovarna klapprade och skräcken i dens ögon skrämde mig. Ut på gården med getabocken. Tystnad. Skrik. Skratt … En kaskad av blod på mitt sovrumsfönster, från min kära getabock … Timmar efter att Sam Mendes nya film Revolutionary Road tagit slut, jag har gömt mig på salongsgolvet, tänker jag tillbaka på detta ögonblick och jag muttrar in i en tom popcornkartong: Fy fan vad det är synd om människan.