Författare: Petra Nielsen

Förut fanns det en högsäsong för popcorn.
För biograferna.
Förut fanns det flera biografkedjor.
På marknaden.

Förut fanns det lite mer konkurrens.
Och lite mer film.
Lite fler stolar att fylla.
Lte mer kämparanda.

Det var då.
Så är det inte nu.
Nu är det knappt film, nu är det popcorn.
Och film som kvävs under dessa.
Nu är det het öken med avrivna biljettstumpar som blåser längs marken.

Ett krasst urval måste göras om vilka filmer som ska få en chans och vilka som möjligen hamnar på DVD.
Om alls.
Lyckligtvis skapade Sveriges Malligaste Biogrefkedja en liten utstickarverksamhet för att tysta och glädja alla oss kvalitetsfilms-älskare; Smultronstället.
Och det är en kanon idé.
Idé.
För att tysta de svältande upprorsmännen.
Så att de törstande och glupska massorna ändå kan få sitt lystmäte av popcorn och syrup.
I praktiken är det kärvt för Smultronstället.
För man vill egentligen inte ge utrymme för det.
MAn vill faktiskt inte ha det.
MAn vill att det ska dra lite besökare så att man triumferande kan hålla upp statistik på att det faktiskt inte finns en publik för sådan film.
För den publiken köper inte popcorn.
Och utan popcorn finns det inga pengar.
Utan popcorn har vi som arbetar inget arbete.
För vi jobbar inte med film.
Vi jobbar med popcorn.

Eloge till Seinfeld och och Feresten som gjort en mycket underhållande en och en halv timme i randig miljö.
Känns både trevligt och hälsosamt med någon som ger Disney en liten men bra match på marknaden.
Och så är den förbannat rolig också.

Ska man ha sett en animerad film under 2007 är Bee movie mitt val.
Nog för att Råttatouille är vackert gjord, men det väger inte upp sina två timmars moralpredikan.
Surfs Up får inte ens en sportslig chans och har inte dragit så mycket folk.

Vi har också fått njuta av Kikis Expressbud, Majo no takkyûbin, men den kan väl knappast räknas egentligen.
Den kom faktiskt 1989.

Julstress.
Julkaos.
Julstämning.
Hetsfyllda foajéer som belamras med affischer och standiees på julens alla publikplåster.
Rader med västklädda arbetare som maniskt viker popcornbägare i olika storlekar och staplar muggar. Viker och staplar samstämt gnolar julsånger.
En och annan juldekoration kommer fram; en röd kula, en ljusstake eller till och med en lite gran. Levande ljus och tomteluvor.
Pallar med majs och syrup lagras som Tetris i de mörka förråden, långt inne bakom skynkena där ingen ser.
Trailers med kärleksfyllda komedier, packade med amerikanska sweethearts, pumpas ut till De Svältande Massorna.
Extra öppettider hålls för att alla ska kunna få tag i presentkort åt sina nära och kära när årets största biohelg närmar sig.
Årets storfilmer som man inte får missa.
Dessa filmer som i långa rader marscherar hand i hand med tillhörande reklamprylar in på Sveriges biografer och upp på dukarna.
I svepande och dansanta rörelser rycks affischerna till Du Levande ner och ersätts med Jessica Albas senaste mästerverk.
Lyckliga är ändå de affischer som ser dagens ljus och insidan på en affischram.
I hetsen och stressen är det många affischer som glöms bort. Som inte finns. Som inte når biograferna.
Som tillsammans med tillhörande film smyger runt lite försynt i Stockholm och möjligen besöker Uppsala eller Lund, men lämnar resten av landet orört.
Vilka publiken inte får en chans att uppleva.
Som försvinner bland meterstora kartonger med marknadsföringsmaterial.
Detta är de smalare filmerna, filmerna som inte får plats i julrushen.
De som varken tar eller får platsen i de stora salongerna under julhelgen, som inte lockar den stora massan.
Filmer som man inte förknippar med popcorn och är skapade av människor vars namn vi inte kan uttala.
Filmer som dessa glöms lätt och inte ens vi biografnissar ägnar dem någon tanke när vi sitter och viker bägare upp till öronen och staplar muggar.
När vi förbereder inför ert julfirande, ert besök, ert popcornbegär och ert sockersug.
Inför ert möte med årets lyckligaste och mest rosaskimrande möte med direktimporterad Hollywoodkärlek i Alba-kostym.
Julstress.
Julkaos.
Julstämning.
Välkomna.