Förut fanns det en högsäsong för popcorn.
För biograferna.
Förut fanns det flera biografkedjor.
På marknaden.
Förut fanns det lite mer konkurrens.
Och lite mer film.
Lite fler stolar att fylla.
Lte mer kämparanda.
Det var då.
Så är det inte nu.
Nu är det knappt film, nu är det popcorn.
Och film som kvävs under dessa.
Nu är det het öken med avrivna biljettstumpar som blåser längs marken.
Ett krasst urval måste göras om vilka filmer som ska få en chans och vilka som möjligen hamnar på DVD.
Om alls.
Lyckligtvis skapade Sveriges Malligaste Biogrefkedja en liten utstickarverksamhet för att tysta och glädja alla oss kvalitetsfilms-älskare; Smultronstället.
Och det är en kanon idé.
Idé.
För att tysta de svältande upprorsmännen.
Så att de törstande och glupska massorna ändå kan få sitt lystmäte av popcorn och syrup.
I praktiken är det kärvt för Smultronstället.
För man vill egentligen inte ge utrymme för det.
MAn vill faktiskt inte ha det.
MAn vill att det ska dra lite besökare så att man triumferande kan hålla upp statistik på att det faktiskt inte finns en publik för sådan film.
För den publiken köper inte popcorn.
Och utan popcorn finns det inga pengar.
Utan popcorn har vi som arbetar inget arbete.
För vi jobbar inte med film.
Vi jobbar med popcorn.