My old man och jag skulle på bio. Far- och dotter-bio. Den givna filmen var ju den om finska vinterkriget, men då den slutade gå ungefär direkt, tyckte jag vi skulle se Arn – Tempelriddaren i stället. Den kändes som en film i hans stil. Men pappa hade bestämt sig, han skulle se No country for old men! Till min stora förvåning och lycka.
Jag blev som vanligt varnad innan, den här filmen skulle nog vara för rå för en stackars pappa. Men han är tuffare än man tror, stod till och med på sig när killen i biljettluckan ville sälja honom en pensionärsbiljett. -Nej, jag har ett år kvar!
Som väntat av en fyrfaldig Oscarsvinnare var det en välgjord, stark och intressant film. Men, en film jag inte fullt kom underfund med förrän efteråt när lamporna tändes. Jag trodde hela tiden det handlade om Josh Brolins cowboy, men egentligen var det ju psykopatens film rakt igenom. En av tidernas obehagligaste psykopater dessutom, det är alltid de tysta killarna som är de värsta. (Men det värsta av allt är ju att Javier Bardem faktiskt är charmig och snygg i verkligheten, medan han i filmen ger mig kalla kårar och en klump i magen.)
Innan jag såg filmen pratade jag med en person som redan hade sett den: –”Jag ska inte avslöja något, sa han, men du kan vara säker på att det kommer en uppföljare!” Nja, inte troligt… Men det är just det jag gillar, att historien fortsätter även fast vi slutar titta. Att allt inte är klappat och klart i slutet, skurken fängslad och huvudpersonen får sin kvinna. Att man får något att fundera på efteråt.
Och ja, som vanligt blev jag sugen på att läsa boken som filmen baseras på. Har lagt den till min lista.