Argentos Mother of Tears har delat publiken i två delar, ena halvan (den största) hatar den och den andra hyser motsatta känslor. Jag hamnar kanske mittimellan någonstans, i den Argentska skärselden. Troligtvis är det där i mellanlägret som en Argento film kommer till sin fulla rätt: när man inte riktigt vet vart man har filmen, karaktärerna, storyn, någonstans. När varje minut tenderar att överraska en och de starkaste av känslor strilar över ens ryggrad i jämna, stötvisa, intervaller. Kort sagt: Mother of Tears är en värdig uppföljare till Suspiria och Inferno. Ain’t it cool la nyligen upp en givande intervju med mästaren (får man väl ändå ge honom) där han snackar Mother of Tears, Giallo och Adrian Brody. Här.
Tänkte att ag bara skulle ge HBO serien True Blood en chans, glutta på första avsnittet och sedan (trodde jag) aldrig mer se skiten, kunna avfärda den som ännu en successiv degradering av den från början så originella och fantastiska vampyrismen. Ärlgt talat så är blotta ordet ”vampyr” tillräckligt för att få mig kräkas blod, eller att i alla fall vilja kräkas blod. Men, det kommer alltid ett ”men”, True Blood är jättebra! Jag är fast. Visst finns det en del saker att klaga på, skådespeleriet håller inte alltid, men som helhet är det en njutbar cajun inspirerad rätt vi bjuds på där svart humor blandas med våld, naket och allmänt trams. Läste att S.2 har fått go och det tycker jag låter alldeles utomordentligt, än så länge iaf.