Argentos Mother of Tears har delat publiken i tvÃ¥ delar, ena halvan (den största) hatar den och den andra hyser motsatta känslor. Jag hamnar kanske mittimellan nÃ¥gonstans, i den Argentska skärselden. Troligtvis är det där i mellanlägret som en Argento film kommer till sin fulla rätt: när man inte riktigt vet vart man har filmen, karaktärerna, storyn, nÃ¥gonstans. När varje minut tenderar att överraska en och de starkaste av känslor strilar över ens ryggrad i jämna, stötvisa, intervaller. Kort sagt: Mother of Tears är en värdig uppföljare till Suspiria och Inferno. Ain’t it cool la nyligen upp en givande intervju med mästaren (fÃ¥r man väl ändÃ¥ ge honom) där han snackar Mother of Tears, Giallo och Adrian Brody. Här.
Tänkte att ag bara skulle ge HBO serien True Blood en chans, glutta pÃ¥ första avsnittet och sedan (trodde jag) aldrig mer se skiten, kunna avfärda den som ännu en successiv degradering av den frÃ¥n början sÃ¥ originella och fantastiska vampyrismen. Ärlgt talat sÃ¥ är blotta ordet ”vampyr” tillräckligt för att fÃ¥ mig kräkas blod, eller att i alla fall vilja kräkas blod. Men, det kommer alltid ett ”men”, True Blood är jättebra! Jag är fast. Visst finns det en del saker att klaga pÃ¥, skÃ¥despeleriet hÃ¥ller inte alltid, men som helhet är det en njutbar cajun inspirerad rätt vi bjuds pÃ¥ där svart humor blandas med vÃ¥ld, naket och allmänt trams. Läste att S.2 har fÃ¥tt go och det tycker jag lÃ¥ter alldeles utomordentligt, än sÃ¥ länge iaf.